Medianväljarteoremet och euron
När konfliktnivån mellan EMU-länderna stiger och situationen blir allt mer ohållbar i södra Europa lär maktförhållandena inom Europeiska centralbankens (ECB) direktion i allt större utsträckning avgöra inflationsnivån.
Men ECB är ju oberoende och styrs av ett inflationsmål på två procent, säger ni? Man kan väl inte rösta om definitionen av prisstabilitet?
Problemet är dock att ECB redan har frångått sitt mandat, exempelvis genom att stödköpa obligationer från krisländer. I framtiden kommer ECB därför att ha betydligt friare tyglar, något som mycket väl kan leda till att majoritetsförhållandena inom centralbanken blir helt avgörande för penningpolitiken.
Inom public choice-teorin intar medianväljarteoremet en central plats. Teoremet säger att den individ som har den mellersta positionen (medianväljaren) också avgör vilken politik som kommer att föras.
Så vilken är då medianväljaren, när ECB fattar beslut om vilken penningpolitik som banken ska tillämpa? Ja, vi kan väl börja med att räkna upp de länder som önskar en mindre restriktiv penningpolitik än dagens: Grekland, Irland, Spanien, Portugal, Italien ...
Tja, det är väl ungefär så långt vi kommer bland EMU-länderna. Tveklöst har medianlandet i EMU preferenser för en betydligt högre inflationsnivå än Tyskland. Och det innebär att Tyskland i princip bara kan se på när ECB startar sedelpressarna. Tyskarnas enda skydd är i grunden de konstitutionella regler som förbjuder ECB att uttryckligen ge stöd till enskilda EMU-länder. Men den regeln är ju som sagt redan historia.
Så tyvärr är EMU inte bara ekonomiskt felkonstruerat. Unionen har dessutom en politisk struktur som på sikt bäddar för hyperinflation. Och det enda sätt på vilket Tyskland kan lägga in sitt veto mot en sådan utveckling är i praktiken genom att återta D-marken.
Kommentarer