Den hälsosamme ekonomisten

Medianen har inte alltid rätt

Tanken om att man på något sätt skulle kunna kompromissa sig fram till sanningen låg implicit i debatten inför folkomröstningen om euron 2003. Att dom som pekade på stora risker med valutaunionen var oseriösa domedagsprofeter och att dom som pekade på enorma handelsvinster var oförbätterliga optimister. Sanningen fanns någonstans däremellan - så tyckte de flesta "seriösa" bedömare.

Och politik bygger ju på tanken om att hitta någon form av konsensus. Den här strävan efter enighet är så stark att människor ofta glömmer bort att verkligheten som sådan är kompromisslös. Sanningen kan dyka upp lite varstans. Det kan vara en enskild forskare som tänker på något som alla andra förbisett. Det kan vara en enskild extrem politiker som, likt Winston Churchill, vägrar acceptera att loppet är kört.

Jag tror de flesta accepterar att det förhåller sig på det sättet; att det som framstår som extremt och orealistiskt innan det händer faktiskt kan visa sig vara sant och bekräftat i efterhand. ändå blir många väldigt överraskade när konsensusuppfattningen om verkligheten visar sig vara felaktig.

Thomas Kuhn myntade begreppet "paradigmskifte". Ett paradigmskifte föregås i regel av en vetenskaplig kris, händelser som inte kan förklaras utifrån paradigmet. Kärnkraftsolyckan i Harrisburg var en sådan händelse. Paradigmet var ju att kärnkraftsolyckor var extremt osannolika. Och till och med det faktum att en olycka faktiskt inträffade hade svårt att rubba på detta paradigm.

Euron och eurokrisen är egentligen ett ännu tydligare exempel på ett paradigmskifte. Innan eurokrisen var den allmänna uppfattningen att valutaunionen mer var en fråga om politik än ekonomi. Detta paradigm präglade den allmänna diskussionen ända tills för något år sedan, trots att obligationsräntorna redan 2005 började divergera i Europa.

Före eurokrisen var det nämligen ytterst osannolikt att det hände med euron skulle hända. Men sedan, när eurokrisen väl inträffade, då rakade sannolikheten upp till nästan hundra procent. Fast bara nästan, för det är ju fortfarande som om många går omkring och tycker i smyg att det där som hände med euron var så osannolikt att det nog egentligen inte har hänt.

Som Sverker Sörlin uttrycker saken:

"Men det som hänt det senaste året i eurozonen ingick inte i den seriösa diskussionen i Sverige 2002- 2003. Det vara bara oseriösa bedömare som talade om finansiell kollaps, statsbankrutter, bankvansinne och massarbetslöshet."

Så nu när det faktiskt har hänt borde det ju vara ganska ofarligt att fortsätta med euron - menar han tydligen - eftersom sannolikheten för att det som hände ska hända en gång till måste vara extremt låg. Det var nämligen ytterst osannolikt till att börja med, så sannolikheten att det skulle inträffa mer än en gång måste vara ännu lägre. Man skulle nästan kunna hävda att om det skulle inträffa en gång till så är det nästan inte ens sant att det har hänt.

Sörlin varnar för ett Europa där 27 före detta EU-medlemmar kan ha det precis som de vill (sic!).

"Är det någon som tror att vårt sätt att leva och de värderingar om frihet, tolerans och öppenhet som vi med rätta förknippar med Europa kommer att stå sig starkare i en värld där 27 före detta förenta stater alla kan ha det precis som de vill i sina små riken?"

Och det står honom fritt att göra, även om jag personligen inte tror att ett EU utan euron skulle se speciellt mycket annorlunda ut - utom att det skulle vara mer stabilt, rent ekonomiskt. Det jag däremot finner en aning märkligt är hans implicita antagande om att ett Europa med euron skulle fungera bättre i framtiden än det har gjort hittills.

Det är som om euroförespråkarna inte märkt att systemet nästan havererat; att Grekland gått i konkurs och att Portugal betalar femton procents ränta för att låna på de globala finansmarknaderna. Att euron inte skulle fungera var nämligen så ytterst osannolikt att det inte kan vara sant att det har hänt.

DN AB SvT SR SvD

Kommentarer