Medan alla pratar om Carema
Väldigt lite i medierna om Konkurrensverkets rapport om kommunernas valfrihetssystem. En sak som jag tycker borde väcka intresse är hemtjänsttaxorna i olika kommuner. Ersättningen varierar nämligen mellan 215 och 385 kronor per timme. Ja, ja säger ni. Det handlar väl om Piteå och Täby. Stora skillnader i löner och geografiska förhållanden.
Fast riktigt så är det inte. Kommunen med högst ersättning är österåker och kommunen med lägst ersättning är Haninge. Och jag funderar över vilka faktorer som gör att ersättningen är så olika. ännu intressantare är det förstås att fundera över vilka konsekvenser för kvalitet och innehåll som dessa skillnader kan få.
De vinster som Carema och andra privata företag tar ut ur verksamheten uppgår i regel till mindre än tio procent av omsättningen. Och då rör det sig till stor del om kompensation för tidigare investeringar, pengar som kommunerna också är tvungna att hosta upp för att alls få någon äldreomsorg. Kapital har nämligen alltid en alternativ användning. Så påståendet om att pengarna tas ut ur verksamheten är en sanning med viss modifikation.
Förutan investeringarna som vinsterna ska finansiera hade det nämligen inte funnits någon äldreomsorg till att börja med. Begreppen företagsekonomisk vinst och nationalekonomisk vinst är inte identiska, vilket vi nationalekonomer fick lära oss redan på A-kursen. Många andra verkar dock ha glömt bort denna lilla detalj. Skillnaden är dock betydelsefull när man jämför kostnaden för offentlig och privat verksamhet.
Men tillbaka till ersättningarna inom hemtjänsten. Hemtjänsten i österåker kostar alltså 83 procent mer än hemtjänsten i Haninge. Där kan man tala om "vinstmarginal". Om en hemtjänsttimme håller samma kvalitet i österåker som i Haninge, det vill säga. Och om det inte är så - om hemtjänsten snarare är 83 procent bättre i österåker än i Haninge - är detta också rätt orimligt.
Jag tror att det bakom skillnaderna i taxa döljer sig en intressant fråga - hur beräknar kommunerna sina självkostnader och hur ser man till att villkoren blir rättvisa för kommunala, ideella och privata aktörer? Och krävs det kanske på sikt en nationell reglering av ersättningen för skolor och hemtjänst? Det här med att göra en korrekt beräkning av självkostnaden för en verksamhet och att rigga ett konkurrensneutralt valfrihetssystem kanske är en alltför avancerad uppgift för att överlåta till kommunerna?
Kommentarer