Mats Johansson som knapptryckare
Rekommenderar Mats Johanssons artikel "En knapptryckares bekännelser" i Neo. Framför allt för dem som inte har förstått vilken roll riksdagsledamöter spelar i det ekologiska kretsloppet - av partiet är du kommen, partiet ska du alltid lyda. Själv kan jag en del om hur det fungerar i den byggnaden, det lärde jag mig redan 2000-2003 på Svenska Dagbladets ledarsida - med Mats Johansson som chef. Och senare gjorde jag praktik i Riksdagen som politisk tjänsteman och fick se verksamheten på nära håll.
Vi var båda förberedda. Utan illusioner om att en riksdagsledamot kan påverka politiken. Om hen inte blir minister eller får någon viktig post - exempelvis som utskottsordförande. Man kan dock fritt profilera sig i olika frågor, så länge man undviker sånt som är politiskt viktigt eller kontroversiellt.
Nej, ledamotens lott är att trycka på knappar och framför allt att trycka på rätt knapp. Och saknar ledamoten ambitioner räcker det med just denna insats och några ytterligare möten. Ett halvtidsjobb. För den ambitiöse ledamoten blir det lätt dubbel heltid. Sedan väntar belöningen i form av en ministerpost eller något annat viktigt uppdrag.
För precis som i filmen "Den gode, den fule och den onde" finns det olika typer av ledamöter. Hade man gjort film om dom hade den fått namnet "Den duktige, den late och den vrånge". Den första kategorin är den som blir minister. Den andra kategorin är den som jobbar halvtid - utom när det är nomineringstider i valkretsen. Och den sista kategorin är den som inte har förstått sin roll.
Mats Johanssons artikel handlar om den sistnämnda typen av ledamöter. Som tror det går att påverka och att kamraterna lyssnar på rationella argument om hur samhället bör organiseras. Som tror att man kan påverka inifrån. Som tror att det finns utrymme för en intellektuell och spänstig diskussion i Riksdagshuset.
Glöm det. I Riksdagen är det förmågan att bygga nätverk och att forma koalitioner som är det viktiga. Den sociala kompetensen är viktigare än den intellektuella. Åsikterna är viktigare än argumenten. Och besluten (knapptryckningen) är det viktigaste av allt.
Nu kanske ni tycker att jag utmålar riksdagen som en otrevlig plats. Men det är den absolut inte. Det finns ett jättefint gym och en simbassäng. I källaren kan man gå kurs för att få skepparcertifikat eller lära sig skjuta (älg). På torsdagar, efter voteringen, samlas gruppen för samkväm med lådvin, ost och charkuteriprodukter.
Riksdagen är en trevlig plats för trevlig samvaro. Och det förblir trevligt så länge man inte ifrågasätter partiledningen. Klarar man inte att följa denna enkla regel bör man dock söka en annan utkomst.
Kommentarer