Marxistisk analys av euron
Det finns en påtaglig risk för devalvering i de tre baltiska staterna. Detta riskerar att dra med sig flera svenska banker.
Lettlands ekonomi väntas krympa med 11,6 procent perioden 2008-2010. De umbäranden som detta medför kommer att ställa höga krav på politisk stabilitet. Personligen håller jag det för osannolikt att valutorna kan försvaras. De obalanser som tvingade Sverige att devalvera 1992 var betydligt mer blygsamma. Det är alltså inte för inte som Anders Borg varnar för att krisen inte riktigt är över.
Siffrorna från EU är oroväckande även på ett annat sätt. Det genomsnittliga budgetunderskottet för euroländerna förväntas uppgå till 4,4 procent år 2010. Men även om man justerar för lågkonjunkturen överstiger det strukturella budgetunderskottet i euroländerna Maastrichtkriteriets tre procent.
Värst i klubben är Italien med en prognosticerad statsskuld på 110 procent av BNP. Riskpremien på Italienska statsobligationer (jämfört med Tyskland) är för närvarande 1,2 procent. Och då måste man betänka att Italien och Tyskland ingår i samma valutaområde.
Det här handlar alltså inte om risken för att underskotten ska driva upp inflationen, utan om risken för att Italien ska gå i konkurs!
Det finns goda skäl för euroländerna att välkomna Sverige - som har sunda statsfinanser, ett strukturellt budgetöverskott och en statsskuld som bara uppgår till 35 procent av BNP - in i samarbetet. Frågan är om vi bör tacka ja?
En valuta är inte starkare än sin svagaste länk. Och just nu finns det ganska många svaga länkar i EU. Hur var det nu Groucho Marx uttryckte det? Jag kan inte tänka mig att vara medlem i en klubb som kan acceptera sådana som jag som medlemmar.
Kommentarer