Den hälsosamme ekonomisten

Marx hade kanske rätt ändå

En återkommande fråga i filosofisk litteratur är: "Bör det vara möjligt att sälja sig själv som slav?". Som alla filosofiska frågor saknar denna fråga ett bra svar. Visst bör människor vara fria att ingå avtal om allt möjligt. Men om de försöker avtala bort denna frihet, vad gäller då?

Sedan början av 1980-talet har inflationen pressats ner till ett minimum. Denna inflationsreduktion har dock åtföljts av en skuldexplosion. Man kan säga att människor antingen har sålt sig själva som slavar eller också auktionerats ut av sina länder.

Skuldökningen har åtföljts av en påtaglig ökning av inkomst- och förmögenhetsklyftorna. Medan sista halvan av 1900-talet präglades av minskande klyftor och växande ekonomier har början av 2000-talet präglats av ökande klyftor och stagnerande tillväxt.

Vad är det som händer i världen och har vi möjligen sett det förut? Den närmaste parallellen är väl 30-talets depression. Den föregicks av en period med exceptionell tillväxt. Penningvärdet garanterades av guld eller silver, men skuldökningen var trots det explosiv.

Men tillväxteran tog abrupt slut i och med 30-talets depression och följdes av många år med hög inflation, krig, social oro och vidgad statlig inblandning i människors liv. Att perioden sammanföll med andra världskriget döljer det faktum att depressionen och den därefter följande perioden med högre inflation också medförde påtagliga förmögenhetsöverföringar och en radikal minskning av skuldnivåerna.

Nu verkar vi vara inne i ett liknande skede. En period med låg inflation och ökande skuldsättning har ökat kapitalkoncentrationen och satt allt fler i skuld. Antingen är de skuldsatta via sina regeringar, som irländarna och grekerna. Eller också är de satta i skuld till bankerna, som spanjorerna. Eller också både och, som amerikanarna.

Likheterna mellan dessa båda skeenden är lite för stora för att det skulle röra sig om en tillfällighet. Det tycks vara samma mekanismer som driver fram denna skuldökning och kapitalkoncentration - på trettiotalet i Ivar Kreugers tändsticksimperium, på 2000-talet i investmentbanker och försäkringsbolag?

Steve Keen är en ekonom som i Hyman Minskys tradition fokuserar på skuldsättningen brutto, snarare än enbart penningmängden. Både den som lånar och den som lånar ut har enligt hans sätt att se det mer pengar att spendera efter transaktionen, och den totala skuldsättningen styr därmed den ekonomiska utvecklingen.

Ja, vilka är då lösningarna på dagens skuldproblem? Keen menar att det enklaste faktiskt vore att staten betalar av lånen. Detta skulle rädda bankerna, men också leda till en betydande kapitalöverföring till låntagarna.

Och det slår mig att detta ju är exakt vad som brukar hända. När staten sätter fart på sedelpressarna betalar den i praktiken av alla skulder - i och med att värdet på skulderna minskar i takt med inflationen. Eller också elimineras skulderna genom konkurser.

Så har det varit och så lär det bli även denna gång. Vi är skuldslavar av egen fri vilja till dess att kejsaren via sitt dekret förklarar oss alla fria män och kvinnor. Men hur ska vi stoppa själva kretsloppet med skuldsättning och absolution? Och finns det alls en lösning?

FI ETC

Kommentarer