Marknaden har diskonterat eurons upplösning
Det talas om de låga räntorna i världen och att vi befinner oss i en helt ny penningpolitisk situation. De tyska trettioåriga räntorna på -0,20 procent är inte förenliga med inflationsmålet på nära två procent i euroområdet. Visserligen är de brittiska och amerikanska räntorna också låga, men inte så låga att en investering i en obligation från något av dessa länder är detsamma som att slänga en tredjedel av pengarna i sjön.
Den gängse tolkningen är att räntedifferensen mellan Italien och Tyskland är en riskpremie. Det skulle i så fall implicera att risken för att Italien ställer in sina betalningar på statsskulden de närmaste 30 åren uppgår till närmare 50 procent. Det är inte en rimlig tolkning.
Den andra möjligheten är att skillnaden är en vanlig inflationspremie. Det skulle göra räntenivåerna förenliga med att varken Italien eller Grekland ställer in sina betalningar och med att ECB upprätthåller sitt inflationsmål på nära två procent. Däremot är den tolkningen inte förenlig med att euron existerar som valuta om tio år.
Med tanke på de stora ränteskillnader som existerar mellan Tyskland/Italien och det faktum att en centralbank inte under en längre tid kan avvika kraftigt från sitt enda mål blir min tolkning att marknaden redan har diskonterat eurons upplösning. De tyska räntorna bör därmed inte tolkas som euroräntor, utan som räntor för obligationer denominerade i en annan valuta - vi kan kalla den för D-mark.
Det är värt att lyfta fram skillnaden mot greklandskrisen. I det fallet handlade premien verkligen om att Italien eller Spanien eller Grekland skulle ställa in sina betalningar. Det som talar emot den tolkningen i dag är att räntorna avviker nedåt och att de genomsnittliga räntorna i euroland är ganska rimliga, men att vissa länder med stabila finanser avviker nedåt. Ingen borgenär vill vid en upplösning av eurosamarbetet bli sittande med en trettioårig obligation denominerad i italienska lire.
Sedan till fallet Japan, som inte bör förväxlas med situationen i euroland. Japan har hanterat den kanske största finansbubbla som drabbat ett enskilt land och drog i samband med detta på sig en enorm statsskuld. Som jag emellertid tidigare pekat på äger landet i allt väsentligt sin egen statsskuld. Japan är kanske i praktiken ett av de rikare länderna, även om officiell statistik inte gör detta faktum rättvisa.
Sammanfattningsvis - det går inte att förstå prissättningen av tyska obligationer om vi ser euron som en valuta. Däremot blir allt logiskt om vi i stället betraktar varje land som utfärdar eurodenominerade obligationer som om de hade en egen valuta. Marknaden tycks alltså inte längre betrakta euron som en enhetlig valuta.
Låt mig dock lägga in en brasklapp. Att marknaden räknar med något redan innan det inträffat innebär inte att sannolikheten är hundra procent för att det inträffar. Det vi kan säga är att marknaden ser en ganska hög sannolikhet för ett scenario där euron inte längre existerar.
Kommentarer