Målet är allt
Försäkringskassans mål om att ohälsotalet ska uppgå till 37 år 2008 är ett mål som faktiskt uppfyller de grundläggande krav som man bör ställa på ett mål. Det vill säga att man ska kunna misslyckas med att nå målet om man springer åt fel håll.
Kampen mot ohälsan har annars kantats av många mål som inte uppfyller kraven för att kunna kallas mål. Eller vad sägs om målet att sjukfrånvaron ska halveras fram till 2008, utan att nybeviljandet av förtidspensioner ökar?
Detta mål sattes upp av den socialdemokratiska regeringen år 2002, alltså vid en tidpunkt då antalet nya förtidspensionärer varje år uppgick till 74 000. Vad hade egentligen krävts för att målet inte skulle ha uppnåtts?
Om genomsnittsåldern när någon beviljas förtidspension är 50 år utgör det genomsnittliga utflödet från förtidspension varje år en femtondel av det totala antalet personer som har förtidspension. Om 74 000 personer hade beviljats förtidspension varje år fram till 2008 skulle ohälsomålet ha kunnat nås även om 15 000 fler hade varit sjukskrivna eller förtidspensionerade år 2008 jämfört med 2002.
Nu blev det inte så, som tur är. Sjukfrånvaron har halverats och antalet personer med förtidspension minskar nu. Men jag är imponerad av att den förra regeringen lyckades konstruera ett ohälsomål som hade uppfyllts även om den totala ohälsan ökat. Det gäller att ha både hängslen och livrem.
SvD Ekonominyheterna
Kommentarer