Makten och pengarna
För en tid sedan kunde vi läsa att David Cameron hade åkt till solkusten med familjen och valt RyanAir. Nu har även ledargarnityret i Kina fattat galoppen. Xi Jingping äter lunch och betalar 21 kronor för degknyten med lever och grönsaker.
För mig är RyanAir och lever ungefär lika aptitliga företeelser, men detta är inte själva poängen. Makteliten har insett att den kan skapa förtroende genom att ibland leva som folket.
Är det bra eller dåligt att kvasidemokratier som Ryssland och Kina börjar fatta det här med politisk marknadsföring? Ja, det är väl ett tecken i tiden. Demokratier som USA och Storbritannien har efter elfte september antagit många av kvasidemokratiernas drag. I den meningen har terroristerna lyckats göra USA lite mer som Saudiarabien. Yttrandefriheten inskränks i demokratierna, medan kvasidemokratierna blir något mer toleranta mot oliktänkande.
Så kanske kommer det en dag då vi inte längre kan säga om det är USA eller Kina som är det mest demokratiska landet? Vill betona att detta inte nödvändigtvis behöver bero på att Kina blir mer demokratiskt.
När gränsen mellan demokrati och diktatur blir allt mer flytande kommer statsvetare och andra att tvingas hitta nya sätt att mäta ett lands öppenhet. Ett bra sådant skulle kunna vara att jämföra maktelitens inkomster med genomsnittsinkomsten i landet. På detta sätt kan man skapa ett approximativt mått för hur lätt politisk makt kan omsättas i pengar. Med detta mått lär Sverige vara ett av de mer demokratiska länderna i världen - våra ministrar tjänar 120 000 kronor i månaden, alltså drygt fem gånger så mycket som snittinkomsten.
Man ska inte utesluta att ungefär samma sak gäller i näringslivet. Att de högsta cheferna i ett företag har hög lön är inte nödvändigtvis ett tecken på att företaget fungerar bra. Det kan också vara ett tecken på att konkurrensen om de högsta positionerna inte riktigt fungerar som den ska. Handen på hjärtat, det finns rätt många som egentligen skulle kunna jobba som högbetald VD och rätt många som skulle göra ett bättre jobb än de som för närvarande gör jobbet. Analogin mellan verkställande direktörer och elitidrottsmän håller inte riktigt hela vägen.
Med detta inte sagt att man skulle få bättre verkställande direktörer om man beskattar deras inkomster eller förbjuder bonusar. Frågan handlar snarare om huruvida det är möjligt för makthavare i näringsliv och politik att ställa upp hinder för konkurrenter för att skydda sin egen makt och inkomst. Kanske skulle vi behöva ett konkurrensverk som inte bara bevakar konkurrensen om marknaderna, utan även konkurrensen om toppositionerna i samhället?
För monopol är sällan bra. Varken marknadsmonopol eller maktmonopol.
Kommentarer