Den hälsosamme ekonomisten

Macchiarini och makroekonomin

Paul Romer presenterade förra veckan vid ett seminarium på Ratio en uppsats med titeln "The trouble with macroeconomics". Tyvärr kunde jag inte vara med på seminariet, men jag har läst uppsatsen senare. 

Romer - en av världens främsta (makro)ekonomer menar att den makroekonomiska forskningen gått vilse och blivit en sekt. Att någon över huvud taget tar den på allvar beror enligt Romer på att vetenskapssamhället befrämjar tilltro till auktoriteter framför kritiskt ifrågasättande.

För sanningen är att dagens teorier inte är speciellt mycket bättre på att förutsäga framtiden än Keynes var på sin tid. Vilket är ironiskt, då den moderna makroekonomin växte fram som en kontrarevolution - baserad på verkliga människors agerande - mot Keynes aggregat. Den moderna makrons antaganden är mycket mer realistiska, då borde väl förutsägelserna vara mycket bättre?

Men skrapar man på ytan visar det sig att det bakom realismen döljer sig nya aggregat och parametrar som måste "kalibreras".

Säkert kommer Romers tankar att väcka anstöt, men sanningen är att inga andra än de närmast sörjande skulle sakna dagens makroekonomi. Den ger helt enkelt inget större mervärde eller ökad förståelse för hur samhället fungerar.

Romer jämför med strängteorin inom fysiken och hur den utvecklats till ett eget väsen - av föga intresse för utomstående. Relativitetsteorin och kvantmekaniken är intressant tankegods som ökar vår förståelse av kosmos, Strängteorin gör det inte.

Jag skulle vilja lägga till teorin om mänskligt skapad global uppvärmning, som i likhet med de två ovanstående teorierna mer liknar en sekt än ett levande paradigm. Eller för den delen Paulo Macchiarinis forskning på Karolinska Institutet.

Mänskligheten har en fantastisk förmåga att skapa hierarkier - där beundran för dem som är något högre i hierarkin fördunklar omdömet. Ibland kan det vara rationellt att tro på auktoriteterna, till exempel när de vet något som de längre ner i hierarkin inte vet. Eller i försvaret, då man måste samordna sig mot en gemensam fiende.

I vetenskapliga sammanhang är det dock viktigt att behålla sin kritiska inställning till auktoriteter. Att man har läst mest och är respekterad av sina undersåtar innebär inte alltid att man har rätt. I dag handlar forskning ofta om att tänka utanför invanda tankemönster. Och då blir tiltron till paradigm och auktoriteter en black om foten.

I värsta fall sker inget ifrågasättande alls inom paradigmet. Ibland ändrar ett vetenskapligt område över tid omärkligt karaktär och övergår från paradigm till sekt. Då gäller det att någon vågar tala om att kejsaren är naken. Paul Romer är en sådan modig person.

Kommentarer