Den hälsosamme ekonomisten

Lyssna på vetenskapen

Jag gjorde ett ärligt försök att lyssna till vetenskapen. Men det gick inte så bra. Alla medlemmar av vetenskapskollektivet har nämligen olika uppfattning - åtminstone om något. Och jag vet inte riktigt hur jag ska jämka samman alla dessa uppfattningar till en enda.

Inte ens något så självklart som huruvida jorden är rund har ett enkelt svar. Motfrågan: "Vad menar du med rund?", dyker upp som ett brev på posten. 

Ja, vad menar jag med rund? Känner mig som quizmästaren i Monty Pythons film "Holy Grail" - är det en europeisk eller en amerikansk svala?

Pågår det en uppvärmning av jorden? Tja, det beror på tidsperspektivet. De senaste 100 åren kanske, men på längre sikt håller den på att bli svalare.

Har människan orsakat uppvärmningen de senaste 100 åren? Tja, antagligen. En del i alla fall.

Är detta i så fall ett problem? Tja, det beror på var man bor - bland grönlänningarna ser en majoritet med tillförsikt på att jorden blir varmare.

Sedan kan vi fortsätta. Hur mycket tror ni vetenskapsmän att jorden kommer att värmas upp de kommande 100 åren? Svaret kan bli allt från minus några grader till plus tio grader. Medianforskaren ligger kanske på någon grad över dagens nivå.

Forskare är generellt sett ett försiktigt släkte - de uttalar sig inte gärna om saker som går att falsifiera. Och jag förstår dem, jag vill heller inte om tio år läsa i tidningarna att jag hade fel. I alla fall inte om jag är forskare och expert på det jag forskar om.

Själv brukar jag försöka lägga ribban lägre. Jag säger att jag tror något om jag bedömer sannolikheten som större än 80 procent. Då har jag visserligen i efterhand  haft fel 20 procent av gångerna, men om jag inte säger något alls har jag haft rätt noll gånger.

Men fakta är fakta. Vetenskapen är inte speciellt oenig om att temperaturen har stigit de senaste 100 åren. De flesta tror att människan har bidragit till temperaturhöjningen.

Om man köper dessa två påstående - slipper man då kallas "klimatförnekare", eller krävs det något mer? Krävs det att man inte uttalar sig kritiskt mot FN:s klimatpanel? Lyssnar man på vetenskapen om man vägrar acceptera något av allt det som står i IPCC-rapporten?

Här börjar det bli intressant. Det som präglar vetenskapen är nämligen tvivlet. Tvivlet är i regel så uttalat i vetenskapskretsar att man blir frustrerad. Kravet på sanning ligger långt över de 80 procent som jag brukar sätta som riktmärke - det räcker ofta med att en enda forskare säger emot för att forskarna ska konkludera att något inte är bevisat. I ett formellt hypotestest sätter man signifikanskravet till 95 procent.

Att lyssna på forskningen och forskarna blir därmed att lägga större vikt vid dem som tvivlar än vid de som är säkra på sin sak.

Får detta inte konsekvenser för vårt beslutsfattande - hur kan vi någonsin komma till skott om forskarna aldrig blir överens om att det är en riktig kris? Svaret är: Vi kommer aldrig till skott om vi enbart lyssnar till forskarna. I alla fall inte om vi kräver att en signifikant majoritet av forskarna ska enas om att jorden sannolikt går under om 100 år om vi inte gör något.

Forskarna kan däremot försöka uppskatta sannolikheten för att jorden går under om 100 år om vi inte gör något. Den är låg, och om jorden går under är det sannolikt inte på grund av människans koldioxidutsläpp. Notera att vi nu har avlägsnat oss från tesen om att jorden går under om vi inte gör något. Forskarna kan kanske enas om att det är fem procents sannolikhet att det blir förbaskat hett om 100 år om vi inte gör något.

Det finns emellertid alltjämt en sannolikhet för att det blir förbaskat kallt om 100 år om vi gör något - kanske 2 procent. Tja, ingen vet väl med exakt hur stor sannolikhet den istid vi alla väntar på behagar infinna sig. Men den borde redan ha varit här.

Nåväl, vi kan träta om olika scenarier så mycket vi vill - om vi inte vet vad vi ska göra för att stoppa koldioxidutsläppen. Men det gör vi däremot faktiskt. Ekonomerna är hyfsat överens om att en koldioxidskatt på Afrika, Kina och resten av Sydostasien is da thing. Med en rejäl skatt på de tillväxande ekonomierna kan vi påtagligt minska koldioxidutsläppen. Man kan också hoppas på ny teknik. Solkraft ter sig i nuläget som den mest lovande tekniken. Möjligen kan även olika former av kärnkraft tillkomma.

Vi kan redan i dag ta ut höga skatter på Kina. Det skulle bli ett himla liv, då skatterna med stor sannolikhet betraktas som handelshinder. Dessutom skulle de störa internationella överenskommelser. Men menar vi allvar med att minska utsläppen är det denna väg vi måste ta. Koldioxidmoms, där skatten är olika stor beroende av koldioxidinnehållet i produkterna vi konsumerar.

Vi hamnar snart i politiska överväganden som är svåra. Ja, vi kan stoppa koldioxidutsläppen - men det skulle kosta oss en del. Är vi så säkra på att jorden håller på att gå under att vi är beredda att ta kostnaderna? För att kunna fatta det beslutet bör vi sätta oss ner och väga riskerna mot varandra. Så gör vi normalt när vi står inför stora samhällsbeslut - som att förklara krig mot Tyskland eller införa motbok.

Men om det är viktigare än allt annat att stoppa koldioxidutsläppen är det bara att göra det. Ganska enkelt, rent tekniskt. Just do it! Som en svensk klimataktivist uttryckte saken:

"We have not treated this crisis as a crisis; we see it as another problem that needs to be fixed. But it is so much more than that. It’s an existential crisis, more important than anything else."

Viktigare än allt annat. Men då så ...

Kommentarer