Lönsamt bekämpa bidragsbrott
Petter Larsson och Björn Johnson försöker driva i bevis att kampen mot bidragsfusk är överdriven och hänvisar till en rapport från Riksrevisionen (RRV). Medvetet tonar de ned det faktum att RRV samtidigt konstaterar att fuskbekämpningen är helt självfinansierande och ger ett överskott.
Naturligtvis ska brott bekämpas - även om de intäkter som man får in från brottslingarna understiger samhällets kostnader för brottsbekämpningen. Det är ju därför vi har ett offentligt finansierat rättsväsende. Men i det här fallet är intäkterna faktiskt större än kostnaderna, vilket gör att just denna del av brottsbekämpningen går med vinst.
Att då påstå att det läggs för mycket resurser på att bekämpa bidragsbrott ter sig absurt. Netto läggs det ju inga resurser alls, eftersom verksamheten betalar sig självt.
Rapporten fokuserar annars i huvudsak på brister i rättsväsendet - brister som ger en antydan om att myndigheterna bör satsa mer pengar på att skapa en organisation för att upptäcka, sålla och polisanmäla brott. Försäkringskassan får de mest positiva omdömena av RRV, och det är också den myndighet som satsat mest på brottsbekämpning.
Det som artikelskribenterna hänger upp sig på - att FUT-delegationen överskattat andelen brott - är i sig inget argument för att nedprioritera kampen mot bidragsbrottslighet. Oavsett om det handlar om två eller tio miljarder kronor är brottsbekämpningen samhällsekonomiskt lönsam. Den har också en preventiv effekt, i och med att bra kontroll- och uppföljningssystem verkar avskräckande på den typ av utländska ligor som exempelvis livnär sig på luckor i det svenska systemet för assistansersättning.
Och till sist. är det något som hotar förtroendet för våra gemensamma bidragssystem är det politiska pamfletter vars enda syfte tycks vara att förneka förekomsten av fusk och felaktigheter i välfärden. ärligt talat trodde jag vi hade passerat det stadiet i svensk samhällsdebatt.
Kommentarer