Den hälsosamme ekonomisten

Lokalt självstyre löser problemen

Ibland hittar man helt underbara exempel på att centralstyrning och regler förstör verksamhet som annars skulle kunna fungera alldeles utmärkt. Som när en liten kommun får tre elever som talar respektive mundari, santali och korku. Den korrekta lösningen är då att kommunen anställer en hemspråkslärare som talar dessa språk - det måste till för att barnen ska kunna få hemspråksundervisning.

Jag säger, lycka till med att rekrytera en lärare som talar dessa tre språk - det lär nog inte finnas någon ens i Sverige. Kanske man rekrytera någon från Sydostasien?

Det här problemet går förstås att lösa med modern teknik. En bra nätuppkoppling gör att barnen kan få undervisning på sina respektive modersmål. Men tyvärr strider detta mot Skolverkets paragrafer.

Låt oss se hur en annan välfärdsbransch löser anpassningsproblem. Hur anpassar sjukvården verksamheten till förutsättningarna? Jo, vi förlitar oss på att läkarprofessionen kan utveckla egna normer och vi inför en portalparagraf om att sjukvården ska ges "... enligt evidens och beprövad erfarenhet".

Ingen vet vad beprövad erfarenhet egentligen är. Men man vet vad det inte är, det får läkarna lära sig på läkarlinjen och det råder rätt stor konsensus om vad man får och inte får göra.

Det skulle inte gå att bedriva sjukvård med regler som föreskriver att alla läkare som ingriper vid misstänkt hjärtstopp ska vara kardiologer. Men så ser det ut i skolan. Eftersom lärarkåren saknar den status som läkarna har kan man givetvis inte lita på att lärarna som kollektiv själva utformar normer för hur skolarbetet ska bedrivas. Nej, det ska vara läroplaner som i minsta detalj specificerar hur verksamheten ska bedrivas.

Sjukvården - som handlar om liv och död - får till uppgift att rädda liv så effektivt som möjligt inom vissa ramar. Skolan, däremot, får till uppgift att utföra vissa ceremoniella rutiner, oavsett om dessa leder till att barnen lär sig något. Min förklaring till att det ser olika ut är att människor skulle dö om sjukvården inte fick möjlighet att göra sitt bästa. Medan inget barn har dött av dålig undervisning.

Sjukvården har alltid fokuserat på resultat och tekniken för att leverera sjukvård är en fråga som lämnats till den professionella organisationen. Politikerna lägger sig ogärna i frågor som handlar om vilken operationsmetod som ska användas för aortaaneurysm. Dels för att de inte begriper, dels för att de inte vill ta ansvar för felaktiga beslut. Tyvärr lägger de sig i en del annat som de inte borde, men det är en annan sak.

Det har å andra sidan alltid varit tydligt var ansvaret för vården ligger - hos de enskilda läkarna. Om man blir felaktigt behandlad kan man gå tillbaka och begära en granskning av journalerna. Men om man blir analfabet, trots nio års skolgång, finns ingen möjlighet att i efterhand anklaga lärarna för dålig undervisning.

Skolan kan bli bättre genom att fokusera mindre på hur undervisningen bedrivs och mer på resultat. Sverige är världsmästare på statistik och skulle utan problem kunna erbjuda återkoppling till skolorna. Återkopplingen borde vara obligatorisk. Och den skulle kunna kopplas till sanktioner - precis som när en läkare har ovanligt många misslyckade operationer.

I gengäld kunde skolorna få lösa problem på sitt eget sätt. Till exempel genom att erbjuda hemspråksundervisning på mundari, santali och korku via nätet.

Kommentarer