Linderborg och hjulet
Åsa Linderborg demonstrerar i en debattartikel på Aftonbladets kultursida att hon inte förstår vitsen med finansiella marknader (eller marknader över huvud taget).
”Börskurserna frikopplas från arbete – andras arbete”, skriver hon. Och den meningen sammanfattar nog i stora drag hennes kritik av kapitalismen.
Kritiken fokuserar på tanken att en individ, i en del av världen, sparar sitt arbete och att arbetet, i sin tur, investeras i en verksamhet någon helt annanstans i världen.
Men så får det inte gå till i Åsa Linderborgs idealsamhälle. Där måste vi ha uppsikt över var vi investerar vårt arbete. Helst bör vi inte släppa iväg arbetet längre än att vi kan se det om vi kliver upp i kyrktornet mitt i byn.
Det samhälle som Linderborg beskriver är därmed ett samhälle där människor har litet förtroende för varandra. Ett samhälle där det bara finns arbete; inget kapital, inga finansmarknader, inga banker.
Denna typ av samhällen har funnits och finns alltjämt. För det är först när samhället utvecklas och människor börjar känna förtroende för varandra som banker och finansiella institutioner kan utvecklas. Ju större förtroendet är, desto mer kan marknaderna utvecklas.
Även i våra moderna industrialiserade samhällen är det riskabelt att släppa sitt arbete ur sikte. Ju längre avståndet blir mellan investerare och låntagare, desto större är också risken för att någon eller några bryter förtroendet och norpar åt sig av vårt arbete. Det är vad som hände i fallen Carnegie och Lehman Brothers.
Men man får inte blanda ihop orsak och verkan. Utan det förtroende mellan människor som finns i våra utvecklade kapitalistiska ekonomier skulle vi fortfarande leva kvar i brukssamhället. Eller värsta fall stenåldern.
Det ironiska med Åsa Linderborgs artikel är att hon tar en svart människosyn som utgångspunkt för sin kritik av kapitalismen. Hennes budskap verkar vara;
Människor är ohederliga; därför fungerar inte kapitalismen.
Jag ställer inte upp på Linderborgs människosyn, utan skulle i stället vilja uttrycka saken;
De flesta människor är hederliga; därför fungerar kapitalismen oftast.
När Åsa Linderborg talar om systemfel menar hon alltså att vi människor, i det kapitalistiska systemet, litar för mycket på fullständiga främlingar.
Det kan hon ha rätt i, och ibland blir vi mycket riktigt blåsta. Men jag föredrar ändå den utvecklade kapitalistiska ekonomin framför brukssamhället, klansamhället eller, i värsta fall, stenåldersbyn.
Kommentarer