Leder den tekniska utvecklingen till arbetslöshet?
Möter ofta påståenden om att den ökande användningen av datorer kommer att göra människor arbetslösa. Det kommer helt enkelt inte att finnas tillräckligt med arbetsuppgifter kvar när allt är automatiserat. Sällan orkar jag argumentera emot, eftersom jag skulle behöva gå igenom hela A-kursen i nationalekonomi - och långt innan dess skulle personen som jag diskuterar med ha tröttnat.
Det kanske bästa sättet att förklara varför datorerna inte tar våra jobb är att börja med att förklara vad ett jobb är. Ett jobb är att man under förhållandevis reglerade former kommer överens med en annan människa om att utföra en arbetsuppgift mot betalning. Det kan handla om att installera en spis hos någon (en privat finansierad tjänst) eller att undersöka en patient (en offentligt finansierad tjänst) eller att snickra ihop ett bord (en privat eller offentligt finansierad vara).
Nästan hälften av efterfrågan i ekonomin kanaliseras via det offentliga och vi kan därför få intrycket av att rundgången är mer komplicerad än den är. Men i grunden handlar arbete om att vi kommer överens med någon annan att göra något som vi är bra på i utbyte mot att denna andra person hjälper oss med något som denne är bra på.
Tesen om att jobben kommer att försvinna måste på något sätt förutsätta att människor inte längre har någon nytta av att byta tjänster med varandra. Så motfrågan vi bör ställa är därför - kommer nyttan av att byta tjänster upphöra när datorerna blir fler?
Lite talar för det. Även om vi alla blir programmerare till slut kommer vi att vara bra på olika slags programmering. Det avgörande för om ett yrke försvinner eller inte är om efterfrågan på det som produceras av de som jobbar inom yrket är elastisk eller oelastisk. Om automatiseringen gör det möjligt att producera en bil med hälften så många anställda som tidigare blir den avgörande faktorn huruvida det lägre bilpriset leder till ökad efterfrågan på bilar. Och även om efterfrågan på antalet bilar kanske inte ökar lär efterfrågan på kvalitet öka.
Eftersom alla inkomster i något skede konsumeras kommer den genomsnittliga priselasticiteten på varor och tjänster att vara ungefär lika med ett - alla inkomster används för något ändamål. Det hindrar inte att prissänkning på vissa varor leder till ökad konsumtion i pengar räknat och att prissänkning på andra varor leder till minskad konsumtion. Om elasticiteten för bilar är större än ett kommer vi exempelvis att lägga en större andel av vår budget på bilar när produktionskostnaden för dessa faller.
Mer avgörande för sysselsättningen tror jag i så fall är våra personliga preferenser. För hundra år sedan arbetade vi avsevärt mer än vi gör i dag. Det var i huvudsak därför att vi värdesatte möjligheten att köpa mat och nödvändiga varor mer än vår fritid. Därför valde vi att lägga en stor del av vår vakna tid på arbete.
Jag är dock övertygad om att vi inte kommer att sluta arbeta även om vi kan göra det rent ekonomiskt. Arbete är bara en del av ordet samarbete. På något sätt kommer de tjänster och gentjänster som utgör grunden för vår tillvaro regleras. Sker det inte med pengar kommer det att ske med något slags sociala krediter som fungerar ungefär som pengar.
Tesen om att behovet av arbete helt plötsligt skulle försvinna är därför dåligt underbyggd. Så länge det förekommer social interaktion mellan människor kommer det att finnas behov av att reglera skulder och tillgångar - så att vissa människor inte ständigt utnyttjar andra. Sker det inte med pengar kommer det att ske via social feedback.
Detta är också skälet till att vi aldrig kommer att uppnå hundra procents skattetryck. Det behövs någon mekanism för att reglera arbetsinsatserna så att fördelningen uppfattas som rättvis på en aggregerad nivå. Det verkar som om jämviktsläget för närvarande är 50/50. Du får hälften av "din del" av den gemensamma produktionen oavsett vad du bidragit med och ytterligare femtio procent om du bidrar lika mycket som en genomsnittlig medborgare.
Givet att vi vill ha det på det sättet även i fortsättningen tror jag vi kan göra bidrags- och skattesystemen betydligt enklare. En viss del fördelas "in natura" som det heter - till exempel skola och sjukvård - men det mesta av den gemensamma potten fördelas till den som av olika skäl inte vill eller kan arbeta.
Om vi höjer skatten till hundra procent kommer alla arbetstillfällen att försvinna, eftersom feedbackmekanismen helt försvinner. Men så länge vi låter skatten ligga kvar på dagens nivå lär inte tekniken kunna förändra den grundläggande mänskliga driften att byta tjänster och varor. Arbetet kommer därför att finnas kvar så länge samarbetet finns kvar. Och ingen tror väl att människor kommer att sluta samarbeta bara därför att datorerna och robotarna blir fler?
Kommentarer