Den hälsosamme ekonomisten

Låt arbetstiden variera - inte lönen

Jobbavdraget var en genial konstruktion. I stället för att sänka de generösa bidragen - höga ersättningar var ju det egentliga problemet - införde Alliansen ett skatteavdrag som fick samma effekt som att sänka bidragen. Jobbavdraget förändrade den relativa ersättningen mellan att arbeta och att leva på bidrag. Därmed kunde man få samma effekt som en bidragssänkning skulle ha gett, men utan att göra någon sänkning.

Socialdemokraterna är inte mindre geniala när de inför trefjärdedelsarbeten. Genom att sänka arbetstiden till sex timmar om dagen för långtidsarbetslösa kan de sänka den reella ersättningen till 75 procent av en normallön, men ändå hävda att de betalar avtalsenlig lön för insatserna. Arbetstiden övertar därmed den reglerande roll som lönen har i marknadsekonomier.

För den politiker som vill skapa drivkrafter för arbete finns ofta en bra metod. Och den här lösningen går nog att förbättra ytterligare. Det går att tänka sig en modell där lönerna är exakt lika höga för alla jobb, men där enbart arbetstiden varierar. I dag, när vi inte längre har stämpelklockor, spelar det inte så stor roll.

Lokalvårdaren kan ha två timmars arbetsdag, byggnadsarbetaren fyra timmar, läkaren sex timmar och generaldirektören åtta timmar. Samtliga har samma lön - 80 000 kronor i månaden - men de har olika lång arbetstid. Givetvis förväntas de alla utföra lika mycket arbete som en heltidsanställd, trots att de flesta formellt arbetar deltid.

Med denna modell skulle Socialdemokraterna kunna skapa ett samhälle helt utan löneskillnader. Vore inte detta något för arbetsmarknadsminister Ylva Johansson? Sedan kan fack och arbetgivare förhandla om hur länge varje enskild yrkesgrupp ska arbeta - i stället för om lönen, som i vilket fall som helst alltid är 80 000 kronor i månaden.

Kommentarer