Lärdomen av Covid-19
Janan Ganesh skriver i Financial Times att hanteringen av Covid-19 inte leder till några enkla slutsatser om vilka samhällssystem som hanterat krisen bäst. Det stämmer nog. Men tittar man närmare på data tror jag faktiskt att det går att dra vissa slutsatser. Kanske inte om vilka system som är bäst, men däremot om hur man bör agera.
Som jag noterat tidigare handlar mycket om var reproduktionstalet ligger. Allt handlar om att ta ner R under 1,0.
Men även om det är omöjligt att göra det kan det finnas ett värde i att platta ut kurvan. Länder som tidigt lyckats ta ner R under 1,0 har generellt sett lyckats mycket bättre än länder som inte gjort det.
Sämst har det gått i länder som USA, Storbritannien och Sverige - som tillåtit att smittan spridit sig brett innan de agerat. Länder som Danmark och Tyskland har klarat sig bättre. Där har vi den tydliga skillnaden att de senare länderna agerat tidigare och ofta haft viss marginal. Vi ser dock att när Danmark och Tyskland har agerat långsammare och utan tillräcklig marginal - som nu under hösten - har det gått sämre.
Tidpunkten för att agera kan ofta vara viktigare än nivån. Sverige skulle ha kunnat ha en låg nivå av smitta och låga dödstal om vi kommit upp till den slutliga nivån på social distansering en månad tidigare. Flockimmunitet visade sig ha ringa betydelse för att bromsa smittan och tanken om att platta ut kurvan visade sig därför vara missledande för ett land som Sverige.
Lärdomen av Covid-19 är helt enkelt att regeringar som agerar med utgångspunkt i fakta lyckas bättre än regeringar som tar hänsyn till det allmänna politiska sentimentet. Drar vi av detta slutsatsen att regeringar som avstår från att lyssna på medborgarna och särintressena i allmänhet lyckas bättre vid den akuta krishanteringen än regeringar som är lyhörda?
Ja, det kan nog vara så. Med brasklappen att en regering som inte får med sig folket riskerar få problem på längre sikt. Men på kort sikt är slutsatsen att regeringarna måste våga lita på fakta. Målet är ett R under 1,0 - om medborgarna tycker att detta implicerar för mycket eller för lite instatser är på kort sikt sekundärt. Regeringar som vågar göra rätt kommer på längre sikt att komma ut som vinnare.
Den andra slutsatsen som jag tycker vi kan dra är att länder där befolkningen har stort förtroende för de styrande lyckas bättre än regeringar där förtroendet är litet. Detta kan tyckas stå i kontrast till den första slutsatsen, men jag tror snarare att det är tvärtom. En regering med stort förtroende vågar göra det som krävs - utan att fundera över hur det påverkar deras image.
Den stora faran är regeringar som agerar på bilden av verkligheten snarare än verkligheten. Då kommer de nödvändiga åtgärderna med en så stor fördröjning att de blir mindre verkningsfulla. Trots att Sverige är ett land där medborgarna har stort förtroende för sina ledare har ledningen agerat ängsligt och opportunistiskt. Det blir naturligtvis inte bättre om de styrande själva inte lever som de lär.
Vårt misslyckande tror jag kan härledas till svagt ledarskap, inte till brister i den svenska samhällsmodellen. Det är troligt att resultatet skulle blivit ett annat med en mer proaktiv regering. Vi kan ställa det svenska agerandet mot det tyska - där Angela Merkel tog ledningen och koordinerade insatserna. Hon förstod varför R var viktigt och varför det var nödvändigt att agera snabbt. Kontrasten mot den svenska sömngångaraktiva krishanteringen är stor.
Kommentarer