Den hälsosamme ekonomisten

Lärdomar av finanskrisen

Vad kan vi egentligen lära oss av finanskrisen? En viktig lärdom är att inte, via politiska beslut, stimulera till ökat risktagande. Som i fallen Freddie Mac och Fannie Mae. En annan lärdom är att transparensen i finanssektorn måste förbättras.

Egentligen var det ingen som hade en överblick över den samlade risknivån när bubblan brast. Skälet är att säkerheter i regel värderas efter sitt bokförda värde, snarare än sitt marknadsvärde. När marknadsvärdet av säkerheterna beror på marknadsvärdet av andra säkerheter i en till synes ändlös kedja finns det ingen som med säkerhet kan avgöra säkerheternas värde.

Det moderna bankväsendet är nästan per definition en finansiell bubbla, i meningen att det inte finns täckning för mer än någon tiondel av bankernas utlåning. Det förhållandet är emellertid något som är allmänt accepterat, även om det finns en liten minortet som anser att all utlåning bör motsvaras exakt lika stora säkerheter, exempelvis i form av guld. Men att gå tillbaka till denna modell skulle förmodligen leda till mer våldsamma konjunkturvariationer än dagens så kallade ”fractional reserves”-banksystem

Värt att notera är att bankverksamheten alltid har varit omgärdad av starka regleringar. Skälet är just att all bankverksamhet bygger på något som man skulle kunna kalla för ett kontrollerat bedrägeri. Man lånar ut pengar som egentligen inte finns. Förutsättningen för att ett banksystem som är byggt på otillräckliga säkerheter ska fungera är dock att det finns en god överblick över penningmängden och utlåningen. Denna överblick verkar ha saknats i USA.

I en transparent marknad skulle bankkrisen ha varit självreglerande, eftersom fallande bankaktier skulle ha höjt den förväntade avkastningen på kapitalet. När avkastningen ökar lockas nytt kapital till sektorn, vilket återställer balansen mellan eget kapital och lånat kapital.

Fast när det egna kapitalet består av en sammansättning av märkliga finansiella instrument hjälper det inte att aktiekurserna faller. Om ingen vill betala för bankens egna kapital finns ingen självkorrigerande mekanism kvar. Möjligen kan staten betala en slant för en tillgång som ingen vet vad den egentligen består av.

Lösningen på de akuta problemen är inte att staten höjer kravet på eget kapital i bankerna. Ett sådant krav skulle på kort sikt leda till minskande penningmängd, fallande priser och till att ekonomin kastas in i ett depressionsliknande tillstånd. Det var en sådan händelseutveckling som ledde fram till den stora depressionen på 1930-talet.

I nuläget handlar det i stället om att centralbankerna måste öka tillgången till kapital genom att sänka reporäntan. Och eftersom centralbankerna har lärt sig läxan från den stora depressionen kan vi vara ganska säkra på att styrräntan inom kort kommer att sänkas drastiskt. Med styrräntesänkningen kommer också de rörliga boräntorna att falla, vilket i sin tur leder till att de drabbade hushållen får lättare att betala sina amorteringar.

Vad som bör hända på lång sikt är mer osäkert. Rimligen bör de nu nationaliserade bostadsföretagen privatiseras, samtidigt som de regler som gjort det möjligt att bedriva verksamheten med undermåligt eget kapital tas bort. Transparensen inom banksektorn bör förbättras, bland annat genom tydligare regler. Och i någon mån kommer krisen att i sig leda till att inkompetenta och riskbenägna aktörer försvinner från marknaden.

SvD Sydsvenskan Aftonbladet  

Kommentarer