Den hälsosamme ekonomisten

Kvantpolitisk teori kan förklara Liberalernas position i Hilbertrummet

Det finns partiklar som är små. Så små så att - om man stoppar in massor av sådana partiklar i en låda, så många att det inte finns plats för några fler - så kan man ändå klämma in ytterligare en. Den minsta partikeln av dem alla är folkpartikeln, som till och med kan inta två olika politiska positioner samtidigt - en så kallad superposition. Man skulle därmed kunna tro att en samling folkpartiklar - säg tjugo stycken - maximalt skulle kunna inta två upphöjt till tjugo positioner, alltså 1 048 576 stycken. Men detta bygger på att positionerna är kända i medierna. Så länge partiklarna inte observeras av utomstående, utan bara av andra folkpartiklar, kan de inta många fler positioner än så.

Detta var i alla fall - fram till helt nyligen - den officiella tolkningen inom kvantpolitiken, den så kallade Köpenhamnstolkningen, med danske fysikern Niels Bohr som främsta förespråkare. En konkurrerande teori, många världar-tolkningen, har dock förts fram av Hugh Everett och bygger på att det inte spelar någon roll huruvida folkpartiklarna observeras av medierna eller inte - de beter sig på samma ologiska sätt ändå. Enligt Everett är detta något som också gäller för större objekt - som hela partier - vilka därmed samtidigt kan befinna sig i lika många tillstånd som de partiklar som partierna består av.

Men hur förklarar vi då att man upplever att det finns något sådant som ett politiskt parti? I Everetts tolkning av kvantpolitiken drabbas observatören av folkpartikeln och själva partikeln av koherens. Detta innebär att de ingår i ett beroendeförhållande - och observatören kan då inte längre kalla sig för oberoende politisk kommentator. Inom medievärlden kallas en sådan icke-oberoende observatör för en "Bjereldpartikel".

Man kan med andra ord säga att Köpenhamnstolkningen innebär att vågfunktionen - som den mäts av Sifo - kollapsar, medan många världar-tolkningen innebär att både observatören och folkpartikeln råkar hamna i ett av många parallella universa. Partiet kollapsar då inte, utan befinner sig bara i en obestämd form - både i och utanför riksdagen samtidigt.

Ser vi det ur observatörens perspektiv finns det andra världar där den aktuella folkpartikeln har en annan politisk uppfattning - världar som också observeras av någon politisk kommentator. Men på grund av att partikeln och observatören är beroende upplever både partikeln och observatören att detta är det enda tillstånd som finns. Det är relationen mellan folkpartikeln och observatören som avgör vad partikeln tycker, även om alla andra åsikter i frågan naturligtvis framförs samtidigt - men i andra intervjuer, med andra observatörer.

Utmaningen för kärnväljarna blir att tolka vågfunktionen. Everetts modell gör det i praktiken svårt att ens tala om opinionsmätningar, eftersom observationerna är en integrerad del av det förlopp som ska beskrivas. Alla åsikter som en folkpartikel kan ha framförs samtidigt. Och för den som vill rösta på Liberalerna blir problemet att en folkpartikel som påverkas utifrån förlorar sin koherens med observatören och att man därmed inte - genom att läsa det som den politiske kommentatorn skrivit om folkpartikelns tillstånd - kan säga något som helst om vad folkpartikeln egentligen tycker.

Enligt lagen om entropi kan kaoset bara öka med tiden. Många fysiker menar att tid i själva verket kan definieras som tilltagande kaos - det vi tolkar som "tidens pil" (the arrow of time). Andra har sagt att Sverige faller sönder. Detta förklarar i sin tur varför tiden inte kan gå baklänges, det vore som att göra ett akvarium av fisksoppa. Partierna kommer med tiden att tappa alla sina medlemmar och politiken går från att präglas av ideologier till att bli åsikter. Filosofen Harry Callahan a k a "Dirty Harry" har uttryckt det hela på följande sätt: "Opinions are like assholes - everybody's got one!" 

Kommentarer