Den hälsosamme ekonomisten

Kunde gammelmedierna gjort annorlunda?

Ingen tvekan om att medierna i Sverige håller på att bli lika polariserade som i USA. Inte så att Donald Trump skulle kunna bli statsminister i Sverige, men inte långt därifrån. Frågan är - kunde medierna hanterat situationen annorlunda, kanske genom att representera folkets åsikter bättre?

Den första frågan är vad som är folkets åsikter? Om detta finns många meningar. Det enda sättet - tror jag - att fastställa saken är att med statistiska mätningar undersöka vilka värderingar som folket verkligen har i olika frågor.

När man väl gjort det bör vi ställa oss frågan om vilka värderingar som journalister bör ha. Samma värderingar som folket - eller kan de avvika på något sätt?

Jag tror det är rimligt att journalister har värderingar som avviker något från folkets. Journalister har ofta - eller bör åtminstone ha - en bättre överblick. Det gör att man rent generellt kan ha andra perspektiv än folk i gemen. Det är exempelvis inte orimligt att journalister är mer liberala än vanligt folk, då liberala värderingar har en påtaglig korrelation med kunskap om samhället.

Pressfrihet handlar inte primärt om journalisternas rätt att skriva vad de vill. Det handlar om medborgarnas rätt att starta tidningar och att uttrycka sig på bloggar eller i sociala medier. Om någon vill starta ett propagandablad för något politiskt parti är detta helt ok, men de kan inte förvänta sig att medborgarna tar innehållet som objektiv sanning.

DN, SvD, SvT och SR vill gärna bli betraktade som exceptionella aktörer som står över medborgarnas bedömningar om vad som är en trovärdig källa för information. Därför är indignationen påtaglig när någon påpekar att en oproportionellt stor andel av journalisterna röstar på Miljöpartiet eller Vänsterpartiet.

Företagsledningen förväntas heller inte lägga sig i journalisternas arbete. Journalisterna förväntas vara opartiska och neutrala helt på egen hand, trots att alla vet att de har sina egna värderingar. Den vänsterbias som finns har dock i viss mån kunnat uppvägas via ledarsidorna - där tidningsledningen haft större inflytande över innehållet. 

Den mediala exceptionalismen har fungerat hyfsat under många år, även om vissa högerkrafter påpekat mediernas systematiska bias. De har dock kunnat avfärdas som just "högerkrafter".

Det som nu händer är något nytt och en trovärdighetskris för de etablerade medierna. Nya medier växer upp - med journalister som inte gått Journalisthögskolan - som representerar andra värderingar än de som journalister i allmänhet har. Vissa av dessa medier är propagandablad för "högern", andra försöker bara leverera samma produkt som DN och SvD - men med en något annorlunda vinkel.

Försvarsreaktionen från gammelmedierna är att utfula konkurrenterna som högerextrem propaganda. Vilket stämmer i vissa fall, men inte alltid.

I den alternativa pressen sprids narrativ om gammelmedia som ofta är överdrivna och felaktiga. Men ibland träffar pilen rätt och reaktionen i gammelmedia blir då att förneka och att utfula. Den som för fram en nyanserad bild av klimatfrågan blir "klimatförnekare" - med en illa dold anspelning på begreppet "förintelseförnekare". Den som påtalar integrationsproblem bemöts ofta med en rätt tvivelaktig skönmålning av allvarliga samhällsproblem. 

Tidningarnas ägare har så här långt gått som katten kring het gröt. Hur ska man hantera problemet att journalister åsiktsmässigt inte är speciellt representativa för allmänheten? Göteborgs-Posten prövade att byta ut tidningens politiska chefredaktör mot Alice Teodorescu och detta kan ha varit den största jordbävning som någonsin inträffat i ett mediehus. Det var en direkt utmaning mot principen om att journalister på en tidningsredaktion utgör ett socialistiskt stormöte, där ägarna gör bäst i att hålla sig borta.

Men intäkterna minskar, konkurrensen hårdnar och trovärdigheten minskar för gammelmedierna. Det är i stort sett bara Sveriges Television och Sveriges Radio, som kan ösa pengar ur statens kassakista, som klarar sig helskinnade. Vilket gör att kampen mellan gammelmedier och alternativa medier allt mer ter sig som en kamp mellan det politiska etablissemanget och folket.

Även om jag tycker det här är ett helt felaktigt sätt att se på saken förstår jag hur bilden uppstått. Polariseringen beror på att en modell för informationsflödet i samhället har ersatts av en ny och att den nya modellen inte riktigt satt sig. Facebooks VD Mark Zuckerberg lär har uttryckt implicita hot mot gammelmedia: "Samarbeta [med Facebook] eller dö".

Men det är inte bara Facebook. Det handlar om alla nya kanaler på nätet, alla nya kontaktytor mellan medborgarna, som gör den gamla stormötesmodellen obsolet. Trovärdighet bygger långsiktigt på hur man som medium agerar och vilka hänsyn man tar i rapporteringen. I dag granskas produkterna som sådana och det medium som inte producerar en någorlunda neutral och objektiv bild får finna sig i att bli kritiserat.

Så svaret på frågan i rubriken är JA. Medierna kunde har gjort mycket annorlunda och man kan alltjämt förändra sig. Man måste förändra sig om man inte vill sluta på det sätt som Zuckerberg antyder. Men det förutsätter att man gräver upp den svenska mediemodellen med rötterna och avskaffar stormötena på redaktionerna. Det förutsätter att medierna tar ansvar för att medarbetarna kan och vill representera alla åsikter - inte bara vissa. Vi måste inse att pressfrihet inte handlar om journalisters frihet att styra sin egen redaktion, utan om möjligheten för vem som helst att starta en tidning, en blogg eller ett etermedium.

När gammelmedierna klagar över polariseringen bör vi därför påminna dem om att de själva bär ett stort ansvar för att denna tillåts fortgå. De skulle kunna välja en annan väg.

Kommentarer