Krona för krona - tand för tand
Den nya tandvårdsförmånen är ett av Allians för Sveriges viktigaste politiska förslag. Tanken är att patienterna själva betalar för små ingrepp och att staten subventionerar mer omfattande åtgärder. Därigenom kan man behålla fördelarna med dagens modell, som erbjuder stor mångfald och konkurrens, samtidigt som utsatta grupper får ett fullgott skydd.
Det finns på marginalen synpunkter om hur ersättningen borde vara utformad. Fördelarna med att utgå från dagens tandvårdstaxa är förstås att denna är inarbetad och begriplig för alla i dag verksamma tandläkare. Taxans funktion är att hålla nere prisökningarna och utgöra något form av tak för prishöjningar.
Till skillnad från vissa tidigare modeller är prissättningen inte reglerad, vilket gör att det finns utrymme för priskonkurrens. Prisförändringar skickar i sin tur signaler till Försäkringskassan när riktpriset för en åtgärd antingen har satts för högt eller för lågt. Det faktiska priset kan då användas som underlag för att justera riktpriset som i sin tur styr ersättningsnivån.
När priset överstiger referenspriset kommer subventionen, i kronor räknat, att vara konstant. Det innebär att det bara är tandläkarens egna prisjusteringar som påverkar efterfrågan. Men så länge priset understiger referenspriset ökar statens bidrag om priset höjs, vilket leder till att efterfrågeminskningen inte blir fullt så stor. Situationen liknar därmed en oligopolmarknad med ”kinked demand”.
Två alternativa sätt att hantera frågan vore att antingen göra subventionen helt beroende av tandläkarens pris eller låta subventionen vara konstant även om tandläkaren tar ut ett pris som understiger referenspriset.
Man kan tycka att den senare lösningen, ur ekonomisk synvinkel, borde ge störst samhällsekonomisk nytta och de starkaste ekonomiska incitamenten för att hålla låga priser. Dock finns ett annat problem som måste hanteras; oväntade förändringar av produktiviteten.
Ett reglerat pris kan inte justeras lika ofta som ett marknadspris. Antag att en ny teknologisk landvinning leder till att kostnaden för att operera in implantat helt plötsligt halveras. Om den offentliga subventionen i detta läge ligger kvar på samma nivå som tidigare gör tandläkarna en ekonomisk vinst på att operera in implantat, trots att subventionen formellt kanske bara uppgår till hälften av referenspriset.
Hastigt och lustigt uppstår en vinstmarginal, som i sin tur skapar incitament för att marknadsföra en specifik åtgärd. Tandläkarna som ingår i subventionssystemet kan utan att gå med förlust erbjuda implantatbehandlingen till en mycket låg kostnad. Och trots att patienterna själva inte behöver betala särskilt mycket får tandläkarna ett ekonomiskt överskott för varje utfört ingrepp.
Just denna detalj missade den förra regeringen vid införandet av högkostnadsskyddet för personer över 65 år; en bidragande orsak till att systemet kostade fyra gånger mer än beräknat. Bland annat den erfarenheten talar för att man inte bör låta subventionen vara helt oberoende av det pris som tandläkaren själv sätter på respektive åtgärd. I ett system där de reglerade priserna kan justeras snabbt och mer exakt hade en fast subvention förmodligen varit att föredra. Men i detta fall, som i så många andra, handlar det om att hitta den minst dåliga modellen.
DN SvD
Kommentarer