Kris för marknadsekonomin - inte kapitalismen
Begreppet marknadsekonomi brukar ibland användas som en eufemism för kapitalism. Men en viktig skillnad mellan marknadsekonomi och kapitalism är att den senare kräver kapital för att fungera. En marknadsekonomi där man helt separerar kapital från kontroll är alltjämt en marknadsekonomi. Och i teorin kan man kontrollera ett storföretag med mycket lite eget kapital. Men då måste risken försäkras bort på något sätt.
Jag behöver inte gå in på vilka finansiella instrument som används för att försäkra bort risk. Men största delen av den amerikanska finanssektorn arbetar just med att paketera och transportera risk - ungefär som man transporterar bort miljöfarligt avfall. Det handlar om allt från risken för att Grekland ställer in sina betalningar till att en oljetanker går på grund i Alaska.
Problemet med att betrakta risk som miljöfarligt avfall är dock att man inte bara transporterar bort risken, utan också ansvaret. Det är som om man skulle ersätta nästan allt det egna kapitalet i ett företag med lån - så länge företaget står på benen kan lånen trots allt betalas tillbaka. Och avkastningen på det lilla egna kapital som trots allt finns blir förstås desto bättre.
Allt eller inget är förstås ett helt acceptabelt tänkande - så länge som man bara talar om ett enskilt företag. Det finns en naturlig gräns för hur mycket ett företag kan låna med en viss mängd eget kapital. Går man över den nivån börjar långivarna misstänka att något är fel - kanske ett pyramidspel?
Men med finansmarknadens nya instrument kan risken transporteras långt bortom företagets verksamhetsområde, där ingen längre bryr sig om den. Risken hamnar på jättelika soptippar som har namn som MF Global, AIG eller Long Term Capital Management Fund.
Det finns massor av sådana soptippar, främst i USA. Deras syfte är att höja avkastningen på det kapital som finns kvar i företagen. I företagen finns fortfarande kvar en kärna av eget kapital med en stor potential. Förräntningen kan ju bli så mycket större om man ber någon annan ta hand om väldigt sällsynta risker. Deponeringsavgiften är också väldigt låg, eftersom tipparna är jättestora.
Precis som på vanliga soptippar kan man se att det ryker lite här och var och man undrar vad det är som egentligen döljer sig under bråten? Men man ska inte oroa sig för mycket. Chefen för soptippen brukar sticka till kommunens hälsovårdsinspektör några tusenlappar varje månad för att se åt andra hållet.
MF Global och Goldman Sachs är exempelvis stora bidragsgivare till såväl Barack Obama och tidigare George Bush och det finns täta kopplingar mellan finanssektorn och politiken. De kan vara trygga med att ingen kollar vad som verkligen finns där. Tippens brandrisk betraktas nämligen som "proprietary information".
Marknadsekonomin har på detta sätt gjort det möjligt att separera ansvar från ägande. Vi ser det i bankväsendet, som är en samling privata soptippar där avfallet vid överhängande brandrisk kan transporteras till den kommunala tippen (centralbanken). Vi ser det i Europa, där flera kommuner (länder) har gått samman genom att använda en gemensam soptipp som ingen egentligen kontrollerar eller vet vad den innehåller. Vi ser det i USA, där den kommunala soptippen är överfull och alla funderar över hur man ska hantera den ständigt ökande avfallsmängden.
Som jag ser det är skillnaden mellan en perverterad marknadsekonomi och äkta kapitalism att man i det kapitalistiska systemet har ett fungerande system för att hantera det finansiella avfall som uppstår vid tillverkningen av varor och tjänster.
Problemet med Grekland var att den gemensamma valutan flyttade riskavfallet till soptippen i Frankfurt. Problemet med Lehman Brothers var att avfallet hamnade hos AIG och senare på den överfulla soptippen som förkortas F-E-D. Problemet med MF Global var att man hade tecknat ett avtal om att hantera Greklands högtoxiska riskavfall (som Goldman Sachs tidigare hade fått betalt för att mellanlagra (gömma)).
Själv tror jag att lösningen på sikt därför är att vi inför ett strikt produktansvar. Att den som bedriver tillverkning av varor och tjänster måste ta hand om sitt eget finansiella avfall. Det innebär en ny syn på banker som intermediärer, snarare än finansiärer. Det innebär att vi måste ha en tydligare koppling mellan det juridiska ansvaret för en verksamhet och det ekonomiska - att den som skriver under ett avtal verkligen har en tillräcklig ekonomisk kapacitet för att fullfölja avtalet.
Jag måste erkänna att frågan inte är enkel att lösa. Det jag vet är att kopplingen mellan juridiskt ansvar och ekonomiskt är själva kärnan i kapitalismen. Och om vi förlorar den kopplingen har vi kanske kvar något som kan kallas marknadsekonomi, men det är i så fall en marknadsekonomi där ansvaret har socialiserats. En socialistisk marknadsekonomi - där världen regelbundet drabbas av osläckbara finansiella bränder.
Kommentarer