Den hälsosamme ekonomisten

Kriget mot droger har misslyckats

Nicholas Kristof skriver i New York Times om kriget mot droger och det naturliga experiment som olika länders vägval på området har skapat. Vissa länder har valt att bekämpa missbruket med lag och polis, medan andra har betraktat missbruk som ett i huvudsak medicinskt problem. Få länder har valt att legalisera hela kedjan, men några har gått så långt att de gjort eget bruk av tunga droger som heroin och kokain lagligt.

För tjugofem år sedan hade vi i Sverige sagt att det här är vägen till helvetet. Man lyfte fram de länder som valt en mindre restriktiv syn som dåliga exempel - jag vet inte hur många bilder från "needle park" i Zürich som används för att varna för drogliberalismen. När ett par politiskt sakkunniga på statsrådsberedningen vågade dryfta att man kanske borde legalförskriva heroin och legalisera hasch fick de löpa gatlopp och under förnedrande omständigheter göra avbön på bästa sändningstid i Aktuellt. Alternativet hade varit att de förlorat sina jobb.

Sverige är inte ett speciellt tolerant land. Jobbar man på en högprofilerad position - som i statsrådsberedningen - gör man bäst i att tycka som alla andra. Och vid den tidpunkten var den gemensamma ståndpunkten att knark bör bekämpas med lag och polis. 

Men olika länder valde olika vägar. Några, som USA och Sverige, valde att bedriva krig mot knarket. Ska sägas att USA retoriskt sett alltid varit mer krigiska än Sverige, men vi hade samma oförsonlighet mot drogerna och drogliberalerna. När jag som viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet deltog på en turné landet runt för att tala om liberala värden skrev Göteborgs-Posten att Fria Moderata Studentförbundet "... propagerade för fritt knark på Göteborgs skolor". Den som en gång hade luftat tanken på en annan väg inom narkotikapolitiken var för evigt brännmärkt och togs inte på allvar i den övriga samhällsdebatten.

Den amerikanska journalisten Tim Pool, som rest hit för att studera svenska utanförskapsområden, reste hem med en bild av Sverige som ett "... creepy country". Det han fann otäckt var inte de sociala problemen (som han för övrigt inte uppfattade som speciellt allvarliga jämfört med situationen i south side Chicago där han själv växt upp), utan att samhällsdebatten var så likriktad och intoleransen så utbredd. 

Hur gick det då med Sveriges krig mot drogerna? Jo, vi fullföljde linjen med lag och polis och gjorde det svårt för missbrukare att - i ett land med i övrigt väl utbyggd välfärd - få hjälp att sluta sitt missbruk. Portugal valde som sagt en helt annan linje.

Nu börjar vi se de långsiktiga konsekvenserna av dessa vägval. Portugal har 6 narkotikareleterade dödsfall per miljon invånare, Sverige har 100 och USA har 312. Sveriges misslyckande är egentligen mer spektakulärt, då USA i stor utsträckning själva har skapat opiatmissbruksproblemet genom en frikostig förskrivning av läkemedel. Läkarna är de viktigaste langarna och den primära inkörsporten för tungt missbruk där. 

Så är det inte i Sverige. Vi har lyckats höja narkotikadödligheten helt utan assistans från ett dysfunktionellt sjukvårdssystem och de sociala problem som i övrigt präglar USA. En prestation måste man nog tillstå.

Kommentarer