Den hälsosamme ekonomisten

Kostar euron pengar?

Stötte nyligen på ett intressant resonemang i European Economic Advisory Groups (EEAG) rapport om Europas ekonomier. Tydligen är diskussionen om optimala valutaområden fortfarande levande. I en faktaruta i rapporten från 2007 konstateras följande (OCA=Optimala valutaområden):

Recent literature reconsiders the fundamental issues raised by OCA theory in the framework of a new generation of stylised, choice-theoretical models (see Obstfeld and Rogoff 2002, Devereux and Engel 2003, Benigno 2004, Corsetti and Pesenti 2005a, 2005b, Adao et al. 2006 and Corsetti 2006a,b among others). These contributions have emphasised at least three channels through which adopting a common currency can decrease national welfare, relative to the benchmark case in which stabilisation policy is carried out by efficient and credible national policy makers.

First, if pricing decisions by firms are staggered (that is, only a fraction of firms set a new price every period), efficiency losses from a common currency stem from an increase in misalignment of relative prices. Second, pricing decisions by firms will be affected by the fact that stabilisation policy in a common currency area will not necessarily react to shocks affecting demand or costs in the right direction, or with the same intensity, as with nationally differentiated monetary policies. Third, monetary policy that is appropriate for the union as a whole may be destabilising in some of its regions. It is well understood that monetary shocks destabilise demand and asset markets ex post.

Bland annat visar Christian Broda (Broda, 2006, Exchange rate regimes and national price levels, Journal of International Economics att länder som har bundit sin växelkurs till någon annan valuta tenderar att ha upp till 20 procents högre prisnivå än länder som har en självständig penningpolitik.

I diskussionen om euron och valutaunioner i allmänhet har det tidigare varit närmast ett axiom att länder som i ursprungsläget är ekonomiskt olika tenderar att närma sig varandra när de blir medlemmar av en valutaunion. Men det vi har observerat de senaste åren är snarare en motsatt tendens. Italien, Grekland, Spanien och Irland har under den korta tid som euron varit i bruk gått åt ett håll - medan Tyskland, Frankrike och Holland har gått åt ett annat.

De nya forskningsrönen visar att det också kan finnas outforskade mekanismer som ökar kostnaden för att försöka stabilisera växelkurser jämfört med vad vi tidigare trott. En högre prisnivå, på grund av sämre anpassning mellan utbud och efterfrågan, medför permanenta välfärdsförluster som skulle kunna vara betydande.

Nyheter som refereras i detta inlägg: EEAG

Kommentarer