Koo-fällan slår igen
Har tidigare skrivit om Hyman Minsky och Ludwig von Mises och behovet av en ny makroteori. En person som passar in i detta paradigm (om jag får kalla det för paradigm) är den japanska ekonomen Richard Koo. Koo förespråkar massiva keynesianska stimulansåtgärder och man skulle därför tro att hans teorier har föga gemensamt med Ludwig von Mises österrikiska konjunkturcykelteori.
Men kanske är det bara två sidor av samma mynt, precis som Minsky och Mises kompletterar varandras teorier på ett oväntat sätt? För visst kan man följa Koos recept. Problemet är bara att man likt Japan riskerar att få en statsskuld på 240 procent av BNP.
Någon riktig lösning handlar det väl därför inte om. Och även om receptet följs tar det lång tid, kanske fem till tio år, att flytta skulderna från de privata företagen och bankerna till staten.
Koo menar att det är ganska ovanligt att skillnaden mellan bokförda och marknadmässiga värden blir så stor att det finansiella systemet helt låser sig. Dock hände detta i den stora depressionen 1931-34, den japanska bankkrisen 1985-2005 och förmodligen efter finanskrisen 2008 (även om vi ännu inte har facit). Mycket talar nämligen för att USA befinner sig i en Koo-fälla, en fälla som mycket väl kan slå igen om hela världsekonomin om vi har otur. Förutsättningarna för en Koo-fälla finns förstås också i Spanien, Irland och Grekland. Dessutom kan länder som Italien och Storbritannien riskera att fastna.
Men kanske finns det inte bara en, utan två lösningar för att återställa läget. Den ena är att staten tar smällen, den andra att långivarna tar smällen. I båda fallen är det framtidens skattebetalare som betalar - i det ena fallet via förlorade besparingar, i det andra via högre skatter.
Så även om man håller med om analysen, som verkar logisk, innebär detta inte att man behöver instämma i förslaget till lösning. Att staten tar över den privata sektorns skulder är förstås bara optimalt om man inte har någon annan lösning.
Det finns förstås ett tredje, och värsta, alternativ. Det är att zoombieföretagen lever vidare tack vare låg ränta och att ekonomin samtidigt hamnar i en deflationsspiral. Oavsett vilken väg som väljs är det förstås viktigt att undvika just detta scenario.
För att hantera grundproblemet krävs dock något helt annat. En lösning kan vara att värdera tillgångar på ett annat sätt än det som i dag är brukligt. Sedan Luca Pacioli utvecklade bokföringstekniken på 1400-talet har tillgångar i regel bokförts till anskaffningskostnad. När det sker stora svängningar i tillgångarnas verkliga värde kan marknadsvärdet skilja sig påtagligt från det bokförda värdet. Att alltid värdera tillgångar mark-to-market minskar därför risken för att zombieföretag uppstår.
Den andra lösningen är att snabbare tvinga långivarna att acceptera verkligheten - att det inte finns några pengar kvar. Koos analys antyder ju att det inte är konkurserna som är problemet, utan snarare att det sker alltför få konkurser. Det är när konkursmässiga företag tvingas leva kvar som ekonomin stagnerar.
Och det kanske förklarar varför den stora depressionen varade åtta år, medan den japanska recessionen varade 18 år? Och ska man dra ut den trenden kanske den amerikanska krisen varar i 28 år, eftersom benägenheten att låta företag och banker gå bankrutt tycks ännu lägre än i Japan? Ironiskt nog är det rädslan för en allvarlig ekonomisk kollaps som får regeringarna att vidta just de åtgärder som leder till ekonomisk kollaps.
Kommentarer