Konspirationsteoretikernas julafton
Konspirationsteorier är i regel fantasikonstruktioner av lite nördiga medelålders män, som jag själv, som har snöat in på någon händelse eller företeelse i samhället. Ytterst sällan får konspirationsteoretikerna rätt. Teorierna är nämligen resultatet av så kallad "kognitiv bias", att man omedvetet sållar bort information som inte passar in i mönstret och den egna världsbilden.
Lite så har jag känt mig när det gäller euron. Visserligen har jag haft en majoritet av folket bakom mig, men de allra flesta experterna, politikerna och övriga representanter för etablissemanget har sällan ifrågasatt tanken på en valutaunion i Europa.
Som uttalad rättshaverist och konspirationsteoretiker har jag trots det aldrig riktigt släppt tanken om att euron möjligen är felkonstruerad. Normala människor skulle väl ha låtit sig övertalas av all expertis som övertygande genom åren argumenterat för att euron i huvudsak är ett politiskt projekt, med förmodat små ekonomiska konsekvenser.
Och som doktor i nationalekonomi, med rudimentära kunskaper om makroekonomi, har jag förstås insett att det inte finns särskilt mycket i den dominerande teoribildningen på området som talar för att systemet skulle haverera. Teorierna lämnar utrymme för en utveckling där anpassningar till så kallade asymmetriska chocker går något mindre smidigt och där tillfälliga kriser förvisso kan uppstå när oljepriser stiger eller IT-bubblor spricker.
Ingenstans bland alla vetenskapliga artiklar finns ens antydan till det scenario som nu utspelas i södra Europa. Ok, det kan finnas några enstaka uppsatser av okända forskare. Och det finns mer kända ekonomer, likt Milton Friedman, som intuitivt känt på sig att det här inte kommer att gå bra. Men inte ens han har kunnat underbygga känslan ett mer objektivt resonemang.
Det mest konkreta argumentet mot euron var att det aldrig tidigare förekommit ett sådant penningpolitiskt system i kombination med fria kapitalrörelser. Ekonomerna påpekade förvisso detta, men politikerna framhärdade med argumentet att om det inte tidigare funnits så måste ju någon gång vara den första.
Nu har vi genomfört det stora politiska experimentet EMU med 300 miljoner människor som försökskaniner. Det gick inte bra. För en gångs skull hade konspirationsteoretikerna rätt och etablissemanget fel.
Man skulle kunna kalla det "konspirationsteoretikernas julafton". Alla mardrömsscenarierna faller in. Men vad finns det egentligen att fira? Att varannan ungdom i södra Europa är arbetslös? Att arbetslösheten i Spanien och Grekland snart överstiger 30 procent? Att banksystemet i EU står på randen till kollaps?
Det enda positiva med det hela är nog att vi kanske lär oss något inför framtiden - att vi lär oss att inte leka Gud och att inte experimentera för mycket med de institutioner som vårt ekonomiska välstånd vilar på. Tyvärr visar väl historien att det är just det som vi aldrig gör.
Kommentarer