Reciprocitetsprincipen, Göran Lindberg och Politism
Efter att Isaac Newton kom på tyngdlagen var det ingen som förväntade sig att han skulle leva som han lärde ut. Hans teorier hade inte varit mindre värda i dag om han slutat sina dagar med att kasta sig utför något stup - i förvissningen om att han skulle kunna övervinna tyngdlagen. Inte heller är det, som Göran Greider påpekade, problematiskt att en alkoholist kräver lördagsstängt på Systembolaget. Nej, snarare ger det hen större trovärdighet, då hen inte kan misstänkas kräva detta av egenintresse.
Mer problematiskt blir det när förre länspolismästaren Göran Lindberg (a k a "Kapten klänning) kräver större jämställdhet - samtidigt som han utnyttjar minderåriga flickor sexuellt. Eller ta lokalpolitikern och nämndemannen i Umeå, som utsatte en kvinnlig hyresgäst för våldtäkt och tortyr. Han hade tidigare skrivit insändare med krav på skärpt sexualbrottslag.
Jag nämner dessa exempel för att sätta politismmedarbetaren Nils Westlings ifrågasättande av reciprocitetsprincipen i perspektiv. Westling skriver i sin debattartikel följande:
"Man måste tillåtas leva i samhället så som det är, trots att man har åsikter om hur det borde förändras. Alternativet är att de som helt saknar moraliska principer ständigt vinner – de kan ju aldrig vara hycklare."
Är allt det som Kapten klänning sade under sina feministiska föreläsningar felaktigt - bara för att han inte levde enligt de principer som han lärde ut? Nej, det behöver det inte vara. Men Lindberg byggde sin auktoritet på erfarenheter i sin roll som polis. Lindberg hade implicit under sin karriär uppnått insikter och erfarenheter som fått honom att vilja ta ledningen i jämställdhetsarbetet. Han antyder att "... om ni andra - som inte har mina erfarenheter - fick se det jag har sett skulle ni också tycka som jag".
Det är därför den före detta alkoholistens erfarenheter tillmäts större vikt än nittonåringen som vill sänka åldersgränsen på Systemet. Det är därför den före detta narkomanen som bjuds in i TV-soffan för att berätta om vägen ut ur missbruket tas på större allvar än ungdomspolitikern som vill släppa allt fritt.
Argumentation handlar nämligen inte bara - eller ens huvudsakligen - om logik. Det handlar också om att vädja till gemensamma normer. Och där är förebilderna viktiga - alldeles oavsett om det är en polismästare med lång erfarenhet eller om någon annan auktoritet. De talar om för oss hur vi bör leva och utgör själva goda exempel. Vi lyssnar på deras råd, eftersom vi utgår från att de respekterar sina egna principer. Vi vill tro att lever som de lär, eftersom vi innerst inne inser att samhället skulle fungera bättre om vi alla följde de principer som de lär ut.
Visst kan vi tänka oss en hypotetisk situation där länspolismästaren först berättar att han är pedofil, tycker om att binda fast unga flickor och utnyttja dem sexuellt mot deras vilja, för att sedan gå vidare och prata om värdet av jämställdhet. Skulle inte ett sådant upplägg förefalla märkligt eller till och med inkonsekvent?
Vi kan också tänka oss en situation där Roger Akelius håller brandtal för högre skattemoral, trots att han är känd för att hjälpa rika svenskar undvika betala skatt. Är han trovärdig i sin roll som moralisk förkämpe, trots att han tjänar pengar på skatteplanering?
Kontentan av resonemanget är att trovärdigheten beror på argumentens karaktär. Om argumenten vädjar till känslor och gemensamma normer är det viktigt att föregå med gott exempel. Men om argumenten är strikt logiska och faktabaserade behöver avsändarens moraliska legitimitet inte ha så stor betydelse. Gör man inte anspråk på moraliskt ledarskap behöver man inte föregå med gott exempel.
Westling skriver vidare i sin artikel:
"Därför är kravet på att man ska leva som man lär alltid en fälla för människor med stark moraluppfattning. Det blir ett incitament att inte bry sig – om klimatet (varför flyger du och varför käkar du kött?), om skatterna (varför gör du avdrag om du gillar höga skatter?) eller om människor på flykt (varför har du inte en flykting boende hemma hos dig, om du nu bryr dig så mycket?)."
Nja, kravet på att man ska leva som man lär vållar inga problem för människor med en stark moraluppfattning. De lever som de lär och nöjer sig med det. Avstår från att flyga, äter inte kött och betalar sin skatt. Däremot är kravet på konsekvens en fälla för dem som vill framstå som om de har en stark moraluppfattning - men inte har det.
Moral är inte en fråga om antingen eller. Det är en fråga om rörelseriktning. Om du vill vara en förebild och ledare går du inte sist i ledet. Om du vill leda kampen för jämställdhet våldtar du inte minderåriga flickor. Om du vill skapa en folkrörelse för bättre skattemoral kan du inte samtidigt försörja dig på skatteplanering.
Principen om att man bör leva som man lär är inget hinder för uppkomsten av moral, som Westling tycks tro, utan en förutsättning. Göran Lindberg lyftes upp av oss andra som belöning för att han orkade ta det moraliska ledarskapet. När det visar sig att han alls inte är något moraliskt föredöme känner vi oss lurade. Han fick vårt förtroende, men vägrade betala priset för vår uppskattning. För att ta ledningen måste du vara beredd att offra lite mer. Du måste vara lite bättre än genomsnittet på att följa gruppens regler.
Om gruppdynamiken inte fungerade så skulle det vara alltför lätt för omoraliska personer att ta ledningen i moraliska projekt. Det räcker med att tala mest om jämställdhet eller klimatet eller välfärden eller öppenhet. Bejakandet av reciprocitetsprincipen är vår försäkring mot att bli representerade av psykopater.
Jo, åsså var det det här med Timbuktu. Ingen skulle ha sagt något om bolagen eller utdelningen om han inte hade använt moraliska argument. Men gör du det får du vara beredd på att kraven skruvas upp. Den som vill leda ett moraliskt uppror måste själv gå i första ledet.
Kommentarer