Kommunal inkomstutjämning och incitament
Det påstås ofta att det kommunala utjämningssystemet skapar negativa drivkrafter och leder till att incitamenten för ekonomisk utveckling försvagas. Men sällan ser man någon utveckla exakt hur detta samband ser ut. Inte ens i de många utredningar som ägnats åt kostnads- och inkomstutjämningen behandlas ämnet någorlunda stringent.
Så jag ska göra en snabbutredning av inkomstutjämningen i denna bloggpost och presentera ett förslag om hur man enkelt kan förbättra förutsättningarna för tillväxt och ändå öka omfördelningen från fattiga till rika kommuner.
För det första bör man tydliggöra vems incitament som påverkas av utjämningen. Är det kommunmedborgarnas? Nja, ser vi till inkomstutjämningen är det enbart på kommunnivå som utjämningssystemet påverkar incitamenten.
Självklart påverkar kommunernas skattenivåer arbetsviljan. Fast om man höjer marginaleffekten i inkomstutjämningen från 85 procent till 115 procent innebär detta inte automatiskt att marginaleffekten för alla kommunmedborgare höjs. Effekten är indirekt - rika kommuner tvingas höja skatten, samtidigt som fattiga kommuner kan sänka skatten. Men det är svårt att a priori säga om skatteförändringarna totalt sett är skadliga eller nyttiga för ekonomin. Det är möjligt att en skattesänkning i Strömsund är mer positiv än en skattehöjning i Täby är negativ.
Om en förändring av inkomstutjämningen inte har några negativa effekter - eller åtminstone inte med säkerhet kan sägas ha några sådana - varför uppgår inte inkomstutjämningen till etthundra procent eller mer? Jag tror att en förklaring är att 100 procent psykologiskt uppfattas som en gräns. Man kan inte ta ut mer än 100 procent i skatt, så hur skulle man kunna ha ett inkomstutjämningssystem som utjämnar mer än 100 procent?
Den andra invändningen är att en utjämning på mer än 100 procent skulle skapa konstiga incitament för politikerna i kommunerna. Om utjämningen överstiger denna gräns blir det ekonomiskt förmånligt för kommunerna bedriva en politik som leder till att kommuninvånarnas inkomster sjunker.
Den första invändningen är felaktig. Det går alldeles utmärkt att ha en utjämningsgrad på mer än 100 procent. Det vore till och med naturligt i ett land med stora omfördelningsambitioner. Att omfördelningen i dag är lägre än så har historiska förklaringar - inte realekonomiska.
Den andra invändningen baseras på antagandet om att politikernas agerande i dag påverkar kommunmedborgarnas inkomster i närtid. Om politikerna inte direkt kan påverka medborgarnas inkomster via politiska beslut faller även detta argument. Om inkomstutjämningen baseras på förhållanden för fem år sedan skulle politikernas beslut i dag inte modereras av utjämningssystemet förrän på sikt. Så vill man minska incitamenten för att bedriva en politik som leder till lägre arbetsinkomster är det effektivast att öka tidsgapet mellan beräkningen av utjämningsavgiften/bidraget och utbetalningen. Det skulle innebära att dagens beslut påverkar inkomsterna om fem år och att kommunerna därmed själva tvingas bära ansvaret för de direkta effekterna av politiken.
Eftersom vi har fyraåriga mandatperioder skulle den sittande majoriteten direkt betraffas av en politik som påverkar ekonomin negativt. Belöningen skulle tillfalla den kommande kommunledningen och först efter ett mellanliggande val. Incitamentet för ansvarstagande skulle stärkas, utan att ojämlikheten mellan kommunerna ökar. Det ekonomiska ansvaret skulle på kort sikt vara 100 procent - i stället för dagens fem procent (inkomstutjämningsgraden för de flesta kommuner uppgår i dag till 95 procent).
Slutsatsen blir att det är fullt möjligt att på samma gång öka omfördelningen mellan kommunerna och stärka kommunpolitikernas drivkrafter för att föra en tillväxtvänlig politik.
Men det finns andra fördelar. En utjämningsgrad på mer än 100 procent skulle ge höginkomsttagare incitament att flytta från Täby till Strömsund för att undvika skatt. Tendensen att höginkomsttagare samlas i rikehensgetton i norra Stockholm skulle försvagas. När tillräckligt många låginkomsttagare samlats i en kommun skulle bidraget från inkomstutjämningen öka och tillåta kommunen att sänka skatten. Detta skulle bromsa den negativa spiral som man ofta ser på utflyttningsorter.
Utjämningssystemet kritiseras ofta för att skapa felaktiga incitament - bland annat genom att kommuner som har många medborgare med försörjningsstöd gynnas. Detta - menar kritikerna - leder till att kommunerna inte får tillräckliga drivkrafter för att bedriva en näringslivsvänlig politik.
Denna kritik är helt korrekt, men riktar sig mot kostnadsutjämningssystemet - inte inkomstutjämningen. Ytterligare en fördel med att höja omfördelningsgraden i inkomstutjämningssystemet är därför att man skulle kunna ta bort vissa delar i kostnadsutjämningen som har negativa incitamentseffekter. Just den modul som rör individ- och familjeomsorgen är kanske det mest uppenbara.
Utredningar om det kommunala utjämningssystemet presenteras med jämna mellanrum. Jag har läst ett antal och slås av att man sällan går till botten med frågan om drivkrafter. Drivkrafter för vem och för vad? Frågan vi bör ställa oss är: Hur skulle vi konstruera ett kommunalt utjämningssystem i dag - om syftet var att göra det så effektivt och rättvist som möjligt? Jag tror att svaret skulle bli ett helt annat än i de utredningar som hittills belyst frågan och som - om sanningen ska fram - aldrig tagit bort sina politiska skygglappar.
Kommentarer