Den hälsosamme ekonomisten

Kommer löntagarfonderna att nylanseras?

Ägnade eftermiddagen åt LO:s seminarium om arbetarägda företag där rapporten Workers ownership and profit sharing in a new capitalist model presenterades. Men nej, det handlade inte om en återlansering av löntagarfonderna. Richard Freeman, som skrivit rapporten, förespråkar inte kollektiva fonder utan utvecklar ett resonemang om huruvida löntagarägande kan vara ett sätt att utjämna inkomstklyftorna mellan arbete och kapital. Genom att låta arbetarna äga kapital kan de få del av inkomsterna - trots att en allt större andel av inkomsterna, enligt honom, går till kapitalet.

Här tycker jag det blir lite förvirrat. Det finns en tes om att kapitalet i företagen ökar sin andel av inkomsterna i samhället och det förutsätts att detta i sin tur leder till ökade klyftor. Men den tesen håller inte vid närmare granskning. Visst ökar kapitalandelen, men det rör sig inte om arbetande kapital i företag. Om vi begränsar oss till produktivt kapital är tendensen snarare den motsatta - kapitalandelen minskar över tid.

Däremot har det skett en dramatisk ökning av inkomsterna från bostäder. Andelen av de totala inkomsterna har ökat från 2,5 procent 1948 till nio procent i dag. Även om detta naturligtvis bidrar till ökade klyftor är det inte detsamma som att säga att kapitalavkastningen generellt har ökat. Vi vet nämligen också att skuldsättningen är större än någonsin och att den finansiella sektorn växt dramatiskt.

Den förklaring till inkomstklyftornas ökning som Thomas Piketty framför är helt enkelt inte den troligaste. En rimligare förklaring är att minskade transaktionskostnader gjort det möjligt att tjäna väldigt mycket pengar på ganska små prisskillnader. Stora hävstångseffekter, när skuldsättningen ökar, och ojämlikt fördelad information ger ett litet antal människor en enorm konkurrensfördel i förhållande till flertalet andra. I kombination med lågräntepolitiken blir effekten på fastighetspriserna dramatisk.

Men det är inte bara avkastningen på fastigheter som driver upp ojämlikheten. Det handlar också om dem som kan utnyttja hävstången för att multiplicera värdet av ny information. Inte sällan är ursprunget till informationen den politiska sektorn. Kunskap om förestående politiska beslut kan växlas till enorma inkomster på finansmarknaderna. Liborränteskandalen i Europa är bara ett exempel, men den största delen av verksamheten är helt laglig och omsätter flera procent av ett lands BNP. Det är också därför som banden mellan politiker i Washington och de stora finansjättarna - som Goldman Sachs - i dag är starkare än någonsin.

I den mån inkomstklyftorna har ökat beror detta nog inte så mycket på kapitalismen som på korruptionen. De mest ojämlika länderna i världen har alltid varit de som är mest korrumperade. Så vill man komma åt inkomstojämlikheten handlar det mer om att förändra det finansiella system som gör det möjligt att växla upp insiderinformation till miljardvinster. Det var dessa mekanismer som låg bakom finanskrisen 2008 - en kris som kommer att upprepas gång på gång tills vi väljer att göra något radikalt åt banksektorn.

Att öka arbetarnas andel av det produktiva kapitalet är däremot knappast lösningen. Arbetarna har redan via fastighetsmarknaden fått ta del av en avsevärd del av den inkomst som kapitalet står för i ekonomin. Men detta har bara lett till ökade inkomstskillnader och det bidrar också till att göda en finansiell sektor som parasiterar på den egentliga ekonomin. Arbetarna har heller knappast något intresse av att själva bära en risk som man lika gärna kan dela med fem miljoner andra arbetare. Det enda rimliga skälet vore i så fall att konjunkturanpassa lönerna, men då kan ägandet lika gärna vara kollektivt - som i det ursprungliga löntagarfondsförslaget. Men jag har å andra sidan svårt att tro att LO skulle köpa en modell som gör att lönerna blir mer konjunkturkänsliga.

Ett bättre recept, om man vill minska inkomstklyftorna, tror jag är att reformera bankväsendet så att det tvingas bära sina egna kostnader. Det får helt enkelt inte vara möjligt att tjäna storkovan på att med andras pengar slå vad om att den svarta svanen aldrig dyker upp. Ett annat sätt tror jag skulle kunna vara att avskaffa ränteavdraget och att gå över till en generell grundtrygghetsmodell. Mina överslagsberäkningar visar att bara dessa förändringar minskar Ginikoefficienten med drygt två procentenheter.

Kommentarer