Goodhart och Pradhan tror det är slut på lågränteepoken
I en uppsats från BIS (Bank for international settlements) argumenterar Charles Goodhart och Manoj Pradhan för att demografin kommer att förändra balansen mellan arbete och kapital och därmed permanent höja såväl inflationstrycket som skattetrycket. I stora delar är deras argumentation övertygande, det finns en möjlighet att den globala försörjningskvoten ökar och att detta kan få betydande konsekvenser för den globala ekonomin.
I uppsatsen talar författarna om att inflationen kan komma att bli högre. Jag skulle föredra att använda begreppet inflationstryck, då jag liksom Milton Friedman är av uppfattningen att inflation "... alltid och överallt är ett monetärt fenomen".
Detta hindrar inte att demografin skulle kunna vara en förklaring till att centralbankerna missat sina mål. Problemet med detta sätt att resonera är att de faktiskt inte har missat sina mål. Med undantag för den svenska riksbanken har de länder som tillämpar inflationsmål i stor utsträckning uppnått dessa. Sedan kan man göra en metaanalys om varför centralbankerna valde att införa låga mål för inflationen på ungefär samma gång och varför de länder som hade visst handlingsutrymme valde en lägre bana.
Ändå är uppsatsen intressant. Den kan på sätt och vis betraktas som ett alternativ till Thomas Pikketys tes om att kapitalets avkastning överstiger tillväxttakten. Modellen med en global arbetskraftsreserv erbjuder en utbudsbaserad förklaringsmodell - där relationen mellan den arbetsföra befolkningen på global nivå och den del av befolkningen som inte arbetar är grundläggande för att förklara löneandelens utveckling i den globala ekonomin.
Ändå känns det som om det finns många lösa trådar. Varför exkluderar författarna Afrika ur analysen och tonar ner Indiens möjligheter? Det känns som om de är rädda för att tesen om den växande försörjningskvoten skulle riskera att kullkastas om vi antar att det finns outnyttjade reserver av arbetskraft i andra delar av världen.
Det är lite synd att man slösar utrymme på att argumentera mot ett scenario som man i vilket fall som helst inte kan förutse. Uppsatsen skulle ha blivit mer stringent om man låtit bli den delen av diskussionen och behållit resonemangen på en hypotetisk nivå.
I övrigt är modellen plausibel. Enkelt uttryckt kan man säga att efterfrågan och utbudet av arbetskraft blir en funktion av det globala utbudet av unga, arbetande och gamla. Andelarna för unga och gamla påverkar efterfrågan positivt, medan andelen arbetande påverkar utbudet positivt. Enkelt och genialt - en generationsmodell som bara fungerar på global nivå, eftersom demografiska variationer på lokal nivå återspeglas i bytesbalansen.
Men sedan är det frågan om vilka länder som ska inkluderas och med vilken vikt. Sanningen är att vi inte riktigt vet hur stark den kinesiska ekonomin är, vilket gör det svårt att skatta en global löneekvation. Vissa delar av ekvationen blir endogena, vilket innebär att vi behöver data som bara går att skatta om vi redan känner till parametrarna i modellen. Ännu svårare blir det om man vill förutsäga framtiden. Då måste vi veta vilken vikt de olika ekonomierna kommer att ha i framtiden.
Vi får nöja oss med att konstatera att om författarna har rätt i teorin och om försörjningskvoten kommer att stiga framgent (vilket vi kanske kan förutspå på, säg, tio års sikt) kommer inflationstrycket att öka och makten mellan arbetskraft och kapital förändras till förmån för arbetarna. I så fall är den här uppsatsen ytterligare ett argument för tesen om att lågränteepoken definitivt är över.
Kommentarer