Kömiljarden är inte "lösningen"
Kömiljarden är sannerligen ingen universalmedicin för att åtgärda organisatoriska problem i sjukvården. Alla ersättningar som är kopplade till prestationer riskerar att få snedvridande effekter. Kömiljarden har dock fungerat som ett smörjmedel i en otymplig sjukvård där det bästa sättet att få nya resurser traditionellt varit att uppvisa köer och kvalitetsbrister. Miljarden har nämligen i någon mening motverkat dessa negativa drivkrafter och återställt ordningen.
Men det är inte här som vi hittar svaret på sjukvårdens utmaningar. Tror att vi först måste backa några steg för att fråga oss varför politiken över huvud taget har blivit inblandad i sjukvården.
Som jag ser det finns det två huvuduppgifter för det offentliga. För det första att försäkra individerna mot riktigt höga vårdkostnader. För det andra att kompensera för kroniska sjukdomstillstånd som annars skulle vara kostsamma för individen.
Dagens sjukvårdsfinansering är inte effektiv, i meningen att den löser dessa problem på enklast möjliga sätt. Det gör att vi tvingas använda alltför mycket resurser för att lösa problem som uppstår endogent - alltså problem skapade av tidigare "lösningar" och av imperfektioner i sjukvårdens styrsystem.
Offentligt finansierad sjukvård är till ungefär hälften som all annan konsumtion. Ingen skulle föreslå att all matproduktion förstatligas enbart därför att det finns vissa grupper som behöver speciallivsmedel som de inte själva kan betala för. Sjukvården, däremot, har lyfts in under det offentliga paraplyet mest därför att det finns en liten minoritet som drabbas av extrema kostnader.
Min tes är att sjukvården egentligen bara skulle behöva kosta skattebetalarna en bråkdel av vad den gör i dag. Det handlar i grunden bara om att börja på en blank sida och fråga sig vad som egentligen är det offentligas uppgift.
Jag tycker också att diskussionen om privata finansieringslösningar i vården har hamnat helt snett. Om vi inte ändrar fokus riskerar Sverige att småningom vandra den amerikanska vägen, med allt större fragmentering och allt mindre patientfokus.
Det skulle vara möjligt att hitta en annan väg - och med betydligt större privata finansieringsinslag. De aktörer som i dag arbetar för ökade privata inslag i välfärden skulle tjäna på att bejaka den sammanhållna vårdprocessen - i stället för att som i dag rikta in sig på nischtjänster i den offentliga sjukvårdens gränstrakter.
Sjukvården kostar redan i dag skattebetalarna hundra miljarder kronor mer än vad den skulle behöva göra. Om trettio år kommer den att kosta oss tvåhundra miljarder mer än vad den skulle behöva göra. Allt på grund av att hälso- och sjukvården har organiserats utifrån funktion, snarare än för att lösa medborgarnas grundproblem - riskhantering och kompensation för kroniska sjukdomstillstånd.
Kommentarer