Klasskillnader ska inte synas i munnen
Att kliniker inom Folktandvården lägger ner kan bero på olika faktorer. För det första är det möjligt att landstingen inte längre subventionerar klinikerna, vilket i så fall är bra eftersom sådana subventioner tenderar att slå ut privattandläkare som måste täcka sina kostnader själva. Det kan också bero på att det görs färre tandläkarbesök, något som är mindre troligt med tanke på att det statliga tandvårdsstödet har fördubblats sedan 2007.
Det viktigaste är i vilket fall som helst att medborgarna har tillgång till bra tandvård. Vem som utför den är av sekundär betydelse. Och regeringens tandvårdsreform har gjort det möjligt för fler att besöka tandläkaren. Reformen sjösattes 2008 och består av tre delar; ett högkostnadsskydd, en tandvårdscheck och ett stöd för personer med speciella behov.
Bland Göran Perssons bevingade uttryck finns det om att klasskillnader inte ska synas i munnen. Men som vanligt när det gäller detta parti är retoriken en sak och verkligheten en annan. Sommaren 1999 lovade den dåvarande socialministern Lars Engqvist i Almedalen att tandvården ska ingå i sjukvårdens högkostnadsskydd. På LO:s kongress i september 2000 medgav statsminister Göran Persson att tandvården är en ”socialförsäkring som inte fungerar i dag”. De ekonomiska förutsättningarna att rycka upp tandvårdsförsäkringen, sa han, ”ligger faktiskt om hörnet”.
År 2002 utredde socialdemokraten Anders Sundström tandvården på regeringens uppdrag. Han konstaterade att tandvårdsstödet ”har urholkats genom de prisökningar som skett”. Botemedlet, menade han, var ett högkostnadsskydd så att ”alla vuxna kan få omfattande tandvård till rimliga kostnader”. Två år senare var det dags för ny LO-kongress. Lars Engqvist, fortfarande socialminister, lovade att aldrig ”acceptera att människor tvingas avstå från tandvård av ekonomiska skäl”. Högkostnadsskyddet för alla över 65 är bara ett första steg, sa han. Ett högkostnadsskydd för alla kommer. ”När ekonomin medger det.”
Fem år efter att statsministern sagt att tandvårdspengarna låg runt hörnet, lovar han det igen i sitt öppningstal på socialdemokraternas kongress i oktober 2005: ”De tio miljarder som vi ska ta fram under de kommande tio åren för att bygga ut äldreomsorgen – eller tandvården för den delen – och se till att människor får det bättre, ska vi också hitta en finansiering av. Det kan ni lita på.”
Sedan blev det valrörelse och de socialdemokratiska politikerna fortsatte att lova bot och bättring. Tandvårdsförsäkringen ska bli bättre, alla ska ha råd att gå till tandläkaren, bedyrade de. Igen. I en helsidesannons i nummer 48/05 av tidningen Aktuellt i Politiken utlovades en stor tandvårdsreform med ett skydd mot höga kostnader. ”Alla ska med, så enkelt är det”, stod det. Men i budgeten för år 2006 syntes inga planer på någon tandvårdsreform. Regeringen hade avsatt 3 026 miljarder kronor till tandvårdsförmåner. Det var 472 miljoner kronor mindre än 2005. För år 2007 och 2008 räknade regeringen med att höja anslaget till 3 040 respektive 3 055 miljoner.
Sedan tog Alliansen över. Tandvården snabbutreddes, pengar avsattes och ett högkostnadsskydd infördes. En behandling som under socialdemokraternas tid kostade 100 000 kronor kostar nu 16 000 kronor. Att klasskillnader inte ska synas i munnen är nog en bra målsättning, som är ett mål och något som socialdemokraterna var beredda att arbeta för. Men det krävdes en alliansregering för att förverkliga målet.
Kommentarer