Kina och fastighetskraschen
I närmare 15 år har vi väntat på den kinesiska fastighetskraschen. Men den har inte materialiserats. Ständigt har centralregeringen öppnat likviditetskranarna och avvärjt kollapsen.
Men nu är den kanske här. Så varför brakar marknaden samman, trots att hushållen inte är tillnärmelsevis så högt belånade som exempelvis i Sverige?
För att förstå krisen måste man också förstå hur det kinesiska systemet fungerar. I grunden är det ett apartheidsystem. Inte mellan svarta och vita, utan mellan stadsbor och landsbygdsbor. Många av de sociala rättigheter som vi i väst tar för givna är i Kina knutna till var och hur man bor. Som stadsbo har man tillgång till bättre sjukvård, bättre socialförsäkringar och naturligtvis en bättre arbetsmarknad.
Landet har på tjugo år urbaniserats mer än USA gjorde på 70 år. Alla incitament är riggade för att bygga städer, inte bara incitamenten för banker och byggbolag - utan även för lokala provinser. Till skillnad från i Sverige har provinserna ingen beskattningsrätt (förutom en viss andel av fastighetsvärdet), vilket var ett problem när Kinas omvandling till industriland startade. Kommunistpartiet hittade dock en genial lösning på problemet - man lät provinserna låna pengar av staten eller andra aktörer mot säkerhet i land.
Men land har olika värde beroende på urbaniseringsgrad. Ju mer utvecklat ett område är, desto mer kan provinserna låna. Och denna mekanism skapade starka drivkrafter att genom byggprojekt höja värdet på marken.
För medborgarna är fastigheter den enda säkra investeringen. Renminbin kan inte fritt växlas mot dollar och kryptomarknaden regleras i ökad utsträckning av staten, även om detta inte har hindrat många att investera i Bitcoin och andra kryptovalutor. Detta är ett skäl till att värdet på dessa tillgångar stigit enormt de senaste åren.
Men av flera skäl plöjer invånarna ner merparten sitt enorma sparandeöverskott i bostäder. Samtidigt som delstatsregeringarna gör allt för att det ska byggas mer. Fastighets- och byggmarknaden utgör närmare 30 procent av BNP i Kina - skyhögt mer än de normala 5-15 procent som gäller för EU och USA.
I brist på kapital finansieras byggandet ofta genom förskottsbetalningar. Det innebär att medborgarna investerar - och lånar till - bostäder som ännu inte existerar.
Med en krympande befolkning och en tillgänglig bostadsyta som redan är i nivå med mer utvecklade länder är katastrofen inte långt borta. Det handlar dels om människor som tvingas betala ränta och amorteringar för bostäder som inte existerar, dels om delstatsregeringar som inte kommer att kunna finansiera sina utgifter. Och för att underhålla urbaniserade områden krävs givetvis tillgång till allt det som svenska kommuner och regioner producerar i dag - omsorg, sjukvård, skola, och annan offentlig service.
Att ekonomerna ännu så länge misslyckats med att klarlägga problemet beror på att Kina är så oerhört annorlunda. Att analysera landet med de nyckeltal som används i väst leder obönhörligen fel. Man måste förstå att skuldkrisen i det här fallet inte handlar om överbelånade hushåll, utan om överbelånade provinser, banker och bostadsutvecklare. Inte desto mindre har krisen potential att utvecklas till den värsta smällen sedan den japanska fastighetskraschen på 1980-talet.
Bild av Myriams-Fotos från Pixabay
Kommentarer