Den hälsosamme ekonomisten

Keynes is only resting

Keynes och norskblå papeojor har ett gemensamt. Det kommer alltid att finnas personer som påstår att de lever. Ekonomer av alla nationalekonomiska skolor är dock rörande överens om att finanspolitiken inte längre är det viktigaste medlet för att lyfta ett land ur en ekonomisk kris.

Krishantering handlar till nittio procent om att se till att penningmängden inte krymper. Detta lärde oss monetaristerna och Milton Friedman. Både traditionella och mindre traditionella metoder kan komma i fråga för att uppnå detta mål. Man bör dock inte förväxla sådana åtgärder med Keynesianism och aktiv finanspolitik.
 
Tvärtom, ser man till hanteringen av ekonomiska kriser historiskt kan det ofta vara väl så effektivt att föra en åtstramande politik - om nu det enda syftet är att snabbt komma ur krisen.

I boken ”Ekonomiska kriser förr och nu” konstaterar Erik Lundberg och Lars Jonung att kriserna inte blev lika långvariga på den tid då ekonomin i stort sett saknade automatiska stabilisatorer. Visserligen blev arbetslösheten temporärt högre, men under en avsevärt kortare period. Sedan kan det förstås finnas andra skäl till att man vill mildra följdverkningarna av krisen.

Det ekonomerna i dag träter om är mest om finanspolitiken har någon betydelse alls. Somliga menar att en expansiv finanspolitik förvärrar krisen. Är det exempelvis någon som tror att det i nuläget vore lämpligt för Italien, Grekland eller Irland att ytterligare öka sitt budgetunderskott?

Statliga stimulanser kan möjligen påverka den ekonomiska utvecklingen på marginalen. Men då gäller det att från början ha en offentlig ekonomi i balans. Annars är finanspolitiska stimulansåtgärder kontraproduktiva.

 

AB  
 

Kommentarer