Den hälsosamme ekonomisten

Kapitalismens slutstadium - planekonomin?

Avslutade dag ett i Almedalen med två mycket intressanta seminarier. För det första Ipsos/DN-seminariet där det framgick att väljarna när det gäller försvaret inte har förtroende för något enda parti. Se där, utrymme för entreprenörskap. Ett annat konstaterande är att väljarna har extremt stort förtroende för Socialdemokraternas sjukvårdspolitik. Men vad består den egentligen av? Tvivlar på att väljarna skulle kunna svara på den frågan. Jag kan det i alla fall inte.

Dagens höjdpunkt var förstås seminariet med Thomas Picketty om Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Jag tyckte det var en intressant exposé, men att analysen ger upphov till fler frågor än den besvarar. Kapital, i Pickettys mening, är rätten att kontrollera. Och den yttersta formen av kapitalkoncentration är därmed planekonomin. 

Det man frågar sig är det är bra eller dåligt att kontrollen över samhällets tillgångar centraliseras. Detta besvarar inte Picketty, han antar bara att kapitalet kommer att fortsätta koncentreras. Men blir detta verkligen fallet om kapitalkoncentrationen och den koncentration av makt som därav följer leder till minskad effektivitet? 

Helt klart är dock att det uppstår ett problem om det finns regler som gör att avkastningen på koncentrerat kapital är större än avkastningen på utpritt kapital. Och det oroväckande är att det faktiskt finns sådana mekanismer. När staten räddar banker och försäkringsbolag som är "too big to fail" skapar man ett läge där avkastningen på koncenterat kapital skiljer sig från avkastningen på utspritt kapital. För riktigt stora kapitalansamlingar finns det en uppsida, men ingen nedsida. Går det riktigt illa skjuter skattebetalarna till pengar.

Lägger vi till detta möjligheten för banker att skapa pengar har vi ett ännu större problem. Möjligheten att skapa kapital har monopoliserats, och detta lär leda till ytterligare koncentration. Nya teorier om de finansiella marknaderna med ekonomen Richard Koo som en förgrundfigur pekar på riskerna med detta och de obalanser som kan följa.

Picketty kan därmed vara något på spåret. Men det är inte säkert att lösningen för att hantera en allt större förmögenhetskoncentration är höjda förmögenhetsskatter och superhöga inkomstskatter för de rika. Om ett koncentrerat ägande är det mest effektiva sättet att hantera samhällets resurser vore det ju dumt att försöka skapa en ägarstruktur som fungerar sämre.

Lösningen kan snarare vara en översyn av kapitalmarknadernas struktur och en bättre reglering av bankväsendet. Picketty kan ha rätt i att substitutionselasticiteten mellan kapital och arbete har förändrats. Men detta behöver inte enbart vara en naturlig förändring, det kan också vara en effekt av mänskliga beslut - eller snarare brist på beslut. Det kan delvis vara en effekt av att kapitalet har kapat delar av den demokratiska beslutsprocessen.

Att kombinera Picketty och Koo till en enhetlig teori blir nästa intressanta steg. Teorier om skuldsättning och kapitalbildning behöver vävas samman. För av något skäl tycks inkomstojämlikheten börja accelerera ungefär vid samma tidpunkt som skuldsättningen ökar. Är det bara en slump, eller ligger det någon gemensam faktor bakom utvecklingen?

DN1 DN2 DN3 Ek 

Kommentarer