Kan SD och näringslivet komma överens?
Dagens Industri skriver om att Svenskt Näringsliv direkt och indirekt har kontakter med Sverigedemokraterna. Jag tänker inte ha några synpunkter på moralen i detta - det har jag sällan eftersom detta är en amoralisk och ekonomistisk blogg. Däremot tror jag det är viktigt att inse att väljarbasen för Moderaterna och Sverigedemokraterna i grunden är helt olika. Det kommer att skapa problem för den som vill göra SD till ett näringslivsvänligt parti, då den politik som tilltalar näringslivet inte nödvändigtvis är den politik som tilltalar partiets väljare.
Det uppenbara exemplet, som jag redan lyft, är synen på invandring. Näringslivet vill ha låga arbetskraftskostnader och då ter sig en ökning av utbudet på arbetskraft som en bra lösning. Sverigedemokraterna har å sin sida begränsningar av arbetskraftsutbudet som sitt viktigaste politiska förslag.
Många SD-väljare är beroende av bidrag i olika former för sin försörjning och bor i glesbygd. Och bidrag kräver höga skatter. Höga skatter är å andra sidan något som näringslivet motsätter sig. LO-väljarna är och förblir basen för partiet - de äldre konservativa väljarna, tidigare moderater, är bara grädden på moset.
Man skulle kunna tänka sig en amerikanisering av svensk politik, där låginkomsttagare och arbetare är för låga skatter och en begränsad stat. Detta skulle dock förutsätta att den svenska väljarkåren utvecklar samma skepsis inför staten som den amerikanska. Jag tror inte att det kommer att ske, men vill heller inte utesluta en rörelse i den riktningen.
Sverigedemokraternas unika förmåga att förena höger och vänster i motståndet mot migrationspolitiken förutsätter att migrationsfrågan fortsätter att stå högst på dagordningen. Skulle den halka ner kommer någon av de tre traditionella frågorna att i stället dominera: välfärden, ekonomin eller jobben.
Så vad händer om och när ordningen återställs och någon av dessa frågor hamnar högst på den politiska dagordningen?
Låt oss börja med välfärden. Sverigedemokraterna menar att de på några års sikt kan frigöra 37 miljarder kronor i kommunerna genom att strypa invandringen. Och det stämmer säkert - om man ser till de offentliga budgeterna. Men ser man till samhällsekonomin i stort är det mycket osäkrare. Krymper man befolkningen så krymper man också på sikt skatteunderlaget. En ingående diskussion där budgetalternativet granskas kan bli högst besvärlig då minskningen av statsbidragen ligger fast, medan de förväntade besparingarna är högst hypotetiska. Det är osannolikt att partiet lyckas driva igenom en så stor minskning av invandringen - ens med egen majoritet. Dessutom ställs man inför svåra prioriteringar - är det skattesänkningar eller bidragshöjningar som är viktigast om man inte kan få bägge?
I ekonomiska frågor har S och M ännu så länge störst trovärdighet. SD ligger någonstans mellan Miljöpartiet och S&M. Men mitt tips är ändå att fokus på ekonomi leder till en uppgång för S&M. Skulle även satsa en slant på Annie Lööf, som är den mest professionella partiledaren när Jan Björklund väl har avgått.
Jobben, slutligen, tror jag gynnar Socialdemokraterna. Det stora problemet för S är att man som regeringsparti har ansvar för denna fråga - liksom alla andra. Om jobben hamnar högst upp på dagordningen måste Moderaterna antagligen vrida frågan till att handla om "utanförskapet" i bred mening. Men partiet har tappat kompetens på området och jag är inte säker på att man kan återta förlorad mark.
För SD är det primärt att behålla migrationen högst upp på dagordningen. I andra hand är jobbfrågan hanterbar, även om det finns vissa inneboende motsättningar i partiets väljarunderlag. Ekonomifrågan är nog ingen hit, men man bör komma ihåg att SD inte längre spelar mot motståndarnas A-lag - varken på den borgerliga eller socialdemokratiska sidan. Med hjälp från vänner i konsultbranschen kan man nog mäta sig med motståndet.
Katastroffrågan framför andra skulle vara välfärden. Då kommer inneboende intressemotsättningar att läggas i öppen dager, samtidigt som vänsterns problemformuleringar styr dagordningen. SD skulle tvingas sjunga med i välfärdskören och det skulle då bli svårt att behålla medlemmar av skattesänkarhögern - speciellt om dessa upplever sin egen ekonomi som hotad.
För näringlivet är det som att ta en lott. Kommer SD att blir en stor spelare eller kommer partiet att sjunka tillbaka till nivåer runt åtta procent? Det avgörande tror jag dels är hur länge migrationsfrågan stannar på dagordningen, dels vilken av de tre klassiska frågorna som tar över när migrationen inte längre är den viktigaste politiska frågan.
Kommentarer