Den hälsosamme ekonomisten

Kan man skriva vad som helst i DN-kultur?

I Hollywoodfilmer är hjältarna i regel stiliga. Männen är eleganta och kvinnorna är vackra. Skurkarna, däremot, är under medellängd, smutsiga och korpulenta. Ibland finns där även systematiska etniska skillnader som kan tolkas som illa dold rasism.

Räcker detta för att utmåla filmindustrin som fascistisk? På ett sätt ja, det är samma undertoner som i den fascistiska ideologin - med undermänniskor och övermänniskor - som återkommer i nästan varje film. I en annan mening nej, eftersom fascism är ett styrelseskick. Individen ska vara underställd statens behov. Fascismen motsätter sig fackföreningar, men även fri företagsamhet. Den hade sina rötter i den revolutionära syndikalismen och var antikapitalistisk. Filmindustrin propagerar inte för ett fascistiskt styrelsesätt.

När Per Molander i DN utmålar filosofen Ayn Rand som fascist pekar han på likheter mellan Rands estetik och den fascistiska. Men där upphör också likheterna. Man kan givetvis göra sig lustig över de målande beskrivningarna i Rands böcker, men att hon använder samma grepp som Hollywood gör henne inte automatiskt till fascist.

Än mer hejdlös ter sig Molanders artikel när han börjar anklaga liberalen Johan Norberg för att ha uttryckt sig positivt om Rand och SAF (Timbro) för att indirekt ha uppmuntrat fascism genom att ge ut Rands böcker. Molander kopplar även ihop Ayn Rand med Donald Trump och menar att Hitler är en gemensam nämnare för alla dessa personer. Norberg skulle väl för allt i världen inte ha talat positivt om Adolf Hitler i Godmorgon Världen?

Här skulle man kunna avfärda artikeln med argumentet att varje diskussion som involverar Hitler förmodligen redan har spårat ur (reductio ad Hitlerum). Men vi fortsätter ändå.

Anledningen till att Timbro gett ut böckerna är rimligen att Rand står för en filosofi där äganderätten är moraliskt försvarlig. Synen på äganderätt hos Rand är inte konstigare än den hos filosofen Robert Nozick - att den som skapar något har rätt till frukterna av detta skapande. Vi kan även hitta det synsättet hos naturrättsfilosoferna, som John Locke. Den synen kan sedan ställas i kontrast till John Rawls utilitarism, som skulle kunna leda till krav på långtgående inkomstutjämning. 

Man bör tillägga att Rand haft stort inflytande i USA, men vad som är hönan och ägget är svårt att avgöra. Sannolikt beror Rands framgång på att hennes ideologi matchar den nationella självbilden. I Europa tycks böckerna fått betydligt mindre genomslag.

Tågolyckan som Molander hänvisar till skulle ha kunnat vara Titanics undergång. Faktum är att det finns en tysk propagandafilm från 1943 med titeln "Titanic" som utmålar de rika överklasspassagerarna som mycket osympatiska. Orsaken till att fartyget krockar med isberget är de kapitalistiska ägarnas cyniska jakt på vinst.

I Rands "katastrof" är det i stället byråkratisk lättja och brist på ansvarstagande som leder till att passagerarna på tåget omkommer av rökförgiftning i en tågtunnel. De drabbade är personer som på olika sätt bekämpat kapitalismen.

Man kan säga mycket om den passagen. Omogen, brutal och faktiskt lite absurd. Men fascistisk? Inte mer så än när ärkeskurken i en Bondfilm går en plågsam död till mötes (vilket inte är helt ovanligt). Faktum är att i stort sett varenda amerikansk skräckfilm bygger på tanken om "poetic justice". Det är alltid de ungdomar som brutit mot någon moralregel som faller offer för Freddie. Är detta fascism, eller bara ett praktiskt sätt att låta någon utomstående ta ansvar för att skipa rättvisa och hålla ordning i samhället? Är vi alla fascister, då vi förmodligen alla en eller annan gång har sett en film där detta budskap trummas in?

Skillnaden mellan Rands moraliska budskap om Hollywoods handlar mer om moralen som sådan. Om Rand är intressant som filosof är det just denna omvända moralsyn som är det intressanta. I Nazityskarnas propagandafilmer - och för övrigt i många Hollywoodproduktioner - är det kapitalisterna som är skurkarna. Vinstintresset får dem att bortse från medborgarnas välfärd. I Rands böcker är det i stället antikapitalisterna som är skurkarna - de som parasiterar på den skapande samhällsklassen.

Trump då? Var kommer han in i bilden? Molander skriver följande:

"Rands svarta lista ter sig bekant. Detta är inte något annat än Donald Trumps politiska plattform, definierad genom vilka han uppfattar som sina motståndare: forskare, journalister, demokratiförspråkare och personer som har kritiska synpunkter på företags agerande. Alla dessa är samhällets fiender och saknar existensberättigande. Trump har under både sin valkampanj och sin ämbetsperiod spelat med förtäckt våld mot dessa grupper."

Logiken är alltså följande: Både Ayn Rand och Donald Trump kritiserar dem som kritiserar företag. Därför är de båda fascister.

Men som vi vet är ett av fascisternas huvudnummer just kritiken av företag och företagande. Det innebär att även antifascisterna i så fall måste vara fascister, då de kritiserar fascisterna som i sin tur kritiserar företagen.

Kontentan av det hela är att Molanders artikel ter sig som rent snömos. Jag är alls ingen anhängare av Ayn Rands böcker eller hennes filosofi, men Molanders kritik av Ayn Rand och indirekt SAF och Ulf Kristersson och Annie Lööf bygger på associationer som är så långsökta att man häpnar. Kan man skriva vad som helst på en kultursida nuförtiden, så länge artikeln innehåller en koppling mellan en känd svensk politiker och Donald Trump?

Kommentarer