Den hälsosamme ekonomisten

Journalisterna och välviljan

För trettio år sedan var en oproportionellt stor andel av journalistkåren kommunister. Någon har sagt att Sveriges Radio först släppte in en halv Vietnamdemonstration, varefter man införde anställningsstopp. I dag kan man dock inte längre påstå att Vänsterpartiet är journalisternas gunstling. Snarare mobboffer.

Intresset har i stället vänts mot den ytligt sett antiideologiska miljörörelsen. Som Per Gudmundson konstaterar i SvD glider Miljöpartiet fram på ett räkskal i medierna. Själv tror jag egentligen inte att detta beror på att journalisterna medvetet gynnar partiet, utan mer på att de inte riktigt vet hur de ska kritisera Miljöpartiet.

Journalismen är en ideologi som går ut på att det är tanken som räknas. Politiker må vara hur inkompetenta som helst, bara deras ställningstaganden kommer från ett rent hjärta. Och därför är det svårt att kritisera Miljöpartiet. De vill verkligen väl, och de är beredda att låta andra betala hur mycket som helst för att de ska få göra väl.

På den andra sidan hamnar de krassa ekonomerna som ifrågasätter om det är vettigt att spendera 100 miljoner kronor för att rädda ett grisliv, när man skulle kunna rädda ett människoliv genom att satsa 10 miljoner kronor på något annat. Med detta vill jag absolut inte hävda att grisar har mindre människovärde än människor, det vore att dra på sig en grön Fatwa i onödan.

Men av någon anledning ställer journalister sällan de här ekonomistiska frågorna. Möjligen kan det bero på att ekonomer är underrepresenterade i journalistkåren. Möjligen kan det bero på att journalisterna tror att läsarna är ointresserade av att läsa om politiker som gör tokiga och irrationella avvägningar mellan olika mål. I vilket fall som helst tror jag detta skapar en marknad för politiker som vill väl, utan att förklara hur de ska kunna göra samhället bättre.
 

AB SvD 
 

Kommentarer