Den hälsosamme ekonomisten

Privata vårdförsäkringar urholkar inte vården

Läser forskaren John Lapidus debattartikel i Svenska Dagbladet med rubriken: "Forskare: Privat försäkring urholkar vården". Ett av påståendena i artikeln lyder:

"För det första finns i varje land ett begränsat utbud av sjukvårdsresurser: vårdcentraler, sjukhus, ­läkare, sjuksköterskor med mera. Om en läkare behandlar en försäkringspatient betyder det per definition att hen inte behandlar en offentligt finansierad patient, något som läkaren kunde ha gjort i det ögonblicket."

Ska vi ta det påståendet på allvar säger Lapidus att det inte spelar någon roll hur mycket pengar vi lägger på sjukvården. Om vi använder 400 miljarder i stället för 200 miljarder kommer det fortfarande att finnas lika många vårdcentraler, sjukhus, läkare, sjuksköterskor. 

Men så bra. Om Lapidus har rätt kan vi därmed få precis lika mycket vård om vi halverar resurserna till sjukvården. Låt oss satsa 100 miljarder i stället för 200 miljarder så har vi fortfarande lika mycket "... vårdcentraler, sjukhus, läkare, sjuksköterskor". Ska vi hårdra saken kan vi satsa en enda krona på vården och ändå få lika mycket vård som om vi hade satsat 200 miljarder kronor. Som forskare har John Lapidus alltså kommit fram till att utbudselasticiteten på vård är noll. Pengar betyder ... ingenting. 

Så är det givetvis inte. Tvärtom är utbudselasticiteten på vård - på lång sikt - oändlig. Det innebär att varje krona - privat eller offentlig - bidrar till att förbättra vården. En privat krona till vård skapar utrymme för den offentliga sektorn att behandla patienter - eftersom andra patienter inte dyker upp på den offentligt finansierade vårdcentralen.

Nästa påstående är att privata sjukvårdsförsäkringar inte är förmånsbeskattade. Nej, det stämmer. Dom är emellertid heller inte avdragsgilla för företagen. Skattemässigt kan det gå på ett ut, då försäkringarna måste betalas med företagens redan beskattade vinstmedel.

Det tredje påståendet är att skatteviljan antas minska för personer som betalar för sin sjukvård två gånger - först via skatten, sedan via arbetsgivaren. Men hade det varit sant skulle sjukvården knappast av väljarna rankas som en av de absolut viktigaste frågorna i varje valrörelse. Privata försäkringar ersätter inte den offentliga vården som sådan - däremot kan de avlasta en del av primärvården och den öppna specialistsjukvården.

Lapidus skriver vidare: "För det fjärde, på ett mer allmänt plan, riskerar privata sjukvårdsförsäkringar att leda till minskad tillit (på anglifierad forskarprosa: trust) till den välfärdsstatliga lagstiftningen. I hälso- och sjukvårdslagen står att 'Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården', men vem kan ta en sådan lag på allvar när lagstiftarna uppmuntrar medborgarna att bryta mot den?"

Uppmuntrar? Ska vi tolka det som att någon som köper privat vård i stället för offentlig vård bryter mot hälso- och sjukvårdslagen? Det är vad han faktiskt skriver.

Femte argumentet: Är privata sjukvårdsförsäkringar kostnadsdrivande? Ja, i någon mening är dom väl det. Och det är själva poängen med försäkringarna. Det finns uppenbarligen patienter som vill betala privat för att få ett extra utlåtande. Men det finns människor som köper sega råttor också. Sega råttor har aldrig räddat livet på någon, men det har extra läkarutlåtanden. Ska vi tillåta människor att köpa sega råttor, men inte extra läkarutlåtanden?

Argument sex är att den offentliga vården tvingas ta hand om fler kostnadskrävande patienter, eftersom en större andel unga och friska tecknar sjukvårdsförsäkring. Jo, men det blir inte fler kostnadskrävande patienter än tidigare. Och om den offentliga vården fokuserar på denna grupp räcker pengarna till mer vård för dem.

Sjunde argumentet är en omskrivning av punkt tre. 

Det åttonde argumentet är att privata vårdgivare får så bra betalt av privata försäkringsbolag att de vägrar behandla patienter som landstingen vill skicka till privata mottagningar och inte betala så mycket för. Detta faller på observationen att utbudet av vårdresurser på lång sikt är elastiskt.

Det nionde argumentet i artikeln är att "... det finns ytterligare en rad faktorer som gör att privata sjukvårdsförsäringar urholkar den offentliga vården". Tråkigt bara att författaren av artikeln inte tar upp dessa, trots att han upprepar samma argument under punkt tre och sju. Det hade varit bättre att i så fall redovisa ett av dessa argument så att det hade gått att bemöta.

Själv brukar jag inte förneka att det kan finnas problem när man blandar privata och offentliga pengar. Men är man forskare bör argumentationen och analysen vara mer stringent än i denna debattartikel.

Kommentarer