Jean Tiroles grundmodell - i ett blogginlägg
Det är ofta en utmaning att försöka förklara vad ekonomipristagare egentligen har åstadkommit. I fallet Jean Tirole går det dock att peka på en konkret och förhållandevis enkel idé.
Men för att förstå innebörden måste man gå tillbaka lite i tiden. Vi ekonomer har länge funderat över varför företag finns och varför man inte bara betalar anställda för vad de åstadkommer. En maskinoperatör skulle exempelvis kunna få betalt i proportion till hur många ton material hen bearbetar.
Så ser sällan anställningskontrakten ut. Ackord tillhör undantagen och fast månadslön regeln.
Detta skulle kunna bero på fackföreningarnas inflytande. Men det är sannolikt inte den viktigaste förklaringen. Det måste finnas något grundläggande ekonomiskt skäl till att lönen inte alltid enbart är prestationsbaserad.
Ekonomer har laborerat med modeller där arbetsgivaren antas vara mer kapitalstark och där löntagaren har riskaversion. I en sådan modell föredrar löntagaren en säker månadsinkomst i stället för en ersättning som kan vara beroende av faktorer som den enskilde inte styr över.
Men det är inte alltid som den modellen ter sig realistisk eller fullständig. En alternativ förklaring till att kontrakt inte alltid är direkt kopplade till den anställdes eller "agentens" prestationer skulle kunna vara att arbetsgivaren inte vet hur effektivt agenten kan utföra uppgiften.
Man kan tänka sig en uppgift som tar antingen en timme eller tio timmar att utföra. Arbetsgivaren "principalen" vet inte om arbetstagaren har förmåga att utföra arbetet på en timme eller om det tar åtta timmar. Men hen gissar att sannolikheten är ungefär 50 procent för endera alternativet.
Arbetsgivaren har valet att ge en viss ersättning per timme eller en fast ersätting för att få jobbet utfört. Hur gör arbetsgivaren för att få ut mesta möjliga för pengarna - givet att hen inte vet vilken situation som hen står inför?
Jean Jaques Laffont och Jean Tirole visade att det optimala är att ge den mest effektiva typen av agent ett kontrakt som är helt prestationsbaserat. Säg att den effektiva typen av agent nöjer sig med ett kontrakt som ger 300 kronor för att få jobbet gjort - oavsett arbetsinsats. Den ineffektiva typen klarar dock inte av att utföra jobbet ens för 800 kronor, då det tar mycket längre tid. Då kanske det är förmånligare att exempelvis leva på arbetslöshetsersättning eller socialbidrag.
Minimiersättningen för den ineffektiva typen är kanske 120 kronor i timmen om man enbart ger hen ersättning per arbetad timme. Men principalen vet också att det tar längre tid att utföra arbetet om hen erbjuder ersättning per timme i stället för en fast summa. Valet mellan fast och rörlig ersättning blir en avvägning mellan rörlig ersättning och fast ersättning. Så låt oss anta att den ineffektiva typen av agent får en kombination av en ersättning på 60 kronor i timmen samt en fast ersättning på 400 kronor och nöjer sig med detta. Totalt blir det 1 000 kronor för hela arbetet och arbetsinsatsen tar då tio timmar.
Kontraktet för den ineffektiva typen av agent är då klart. Men ett annat problem kvarstår - hur mycket ska hen betala för den effektiva typen av agent? Ja, den effektiva typen av agent skulle förstås kunna låtsas vara ineffektiv. Då skulle hen få kontraktet som ger 60 kronor i timmen och 400 kronor. Jobbet skulle sedan bli klart på lite mer än en timme (eftersom det inte lönar sig att anstränga sig maximalt när en del av ersättningen utgår per arbetad timme) och agenten skulle få 100+400 kronor, alltså 500 kronor. Överskottet jämfört med arbetslöshetsersättning blir då 60*1,67-120*1,67+400=300 kronor.
Svaret på frågan är att den effektiva agenten måste få lika stort överskott som om hen hade valt det andra kontraktet - det kontrakt som är avsett för den ineffektiva typen av agent. Och eftersom överskottet blev 300 kronor i det fallet måste agenten minst få ett överskott på 300 kronor. Det blir fallet om principalen betalar den effektiva typen 120+300=420 kronor i fast ersättning för att få jobbet utfört.
Lösningen på problemet är alltså att betala den ineffektiva typen av agent 60 kronor i timmen samt en fast ersättning på 400 kronor. Den effektiva typen av agent får bara en fast ersättning på 420 kronor. Ingen av de båda typerna har några ekonomiska skäl att välja den andra typens kontrakt.
Men, frågar ni er kanske, varför betalar man inte båda typerna en fast ersättning så att de anstränger sig maximalt? Svaret är att man skulle behöva betala den ineffektiva typen 8*120=960 kronor för att denna skulle vilja göra jobbet. Dock måste man även betala den effektiva typen lika mycket, eftersom hen i vilket fall som helst kommer att låtsas vara ineffektiv.
I det första fallet blir den genomsnittliga kostnaden för att utföra jobbet 0,5*420+0,5*1000=710 kronor. Det kan jämföras med kostnaden i det andra fallet garanterat är 960 kronor.
Det här är en lite förenklad modell, men ni kanske förstår poängen. Sedan tar Tirole och Laffont modellen vidare genom att härleda en mer generell funktion med optimal control-teknik - en matematisk teknik för att optimera en funktion givet vissa restriktioner (se bilden). Och eftersom det i modellen antas att principalen är den offentliga sektorn är agentens överskott inte enbart en kostnad för samhället - därav variabeln lambda som uppgår till 0,2-0,5.
Just den här modellen kanske inte i sig förklarar varför anställda i regel har fast månadslön, men den är en utgångspunkt för mycket annat - hur man auktionerar ut radiofrekvenser, hur man bedriver offentlig upphandling och hur man hanterar naturliga monopol. En tillämpning - som jag pekar på i min doktorsavhandling - är att kontrakt för sjukvårdsproducenter ofta erbjuder fast ersättning för patienter som kostar lite och rörlig ersättning för fall som kostar mycket. Den holländska sjukvårdsförsäkringen går exempelvis att beskriva med hjälp av Laffont/Tirole-modellen.
Applikationerna är många och själv ser jag det som mer fruktbart att använda de verktyg som Laffont och Tirole tagit fram än att vidareutveckla modellen ytterligare. Det är nämligen inte teorin det är fel på när upphandlingar går åt fanders, det är att upphandlarna inte tar hänsyn till det som faktiskt är känt om hur man bäst utformar incitament.
Kommentarer