Den hälsosamme ekonomisten

Jan Lööf och ängsligheten

Det känns inte helt rätt att censurera barnböcker från 1966 bara därför att de uppfattas ha en omodern stil. Med modern avses då ett uttryckssätt som inte gör att någon enskild person känner sig kränkt. Men en barnbok från 1966 är en barnbok från 1966 och speglar den tidens värderingar. Att anordna bokbål där man bränner misshaglig litteratur eller att revidera historien känns även det ganska otidsenligt.

Visst, det finns organisationer och personer som har som affärsidé att bli kränkta av stereotypa bilder. Och att vara kränkt är en känsla. Jag kan aldrig hävda att någon som säger sig bli kränkt inte har anledning att bli det - för vad vet jag hur det känns att stå i någon annans skor. De enda som aldrig någonsin har rätt att känna sig kränkta är dock vita, heterosexuella, högerhänta män. Vi förväntas vara generösa, eftersom vi står högst i näringskedjan. Eller anses göra det.

Den värsta kränkningen är därför att klassificeras som en av dom som måste skyddas från att bli kränkt. Att hamna i gruppen kränkbara är i sig ett bevis för att man är underlägsen. Om man hade varit överlägsen skulle ju ingen ha kunnat kränka en genom att överdriva eller karrikera valda delar av ens person - det må handla om utseendemässiga attribut eller andra egenskaper.

På motsvarande sätt är den värsta kränkningen i sammanhanget det faktum att många i dag anser att Jan Lööfs barnböcker är kränkande. Tanken om att en viss grupp måste skyddas från att bli kränkt av Jan Lööfs teckningar är det enda som verkligen borde kränka någon. Insinuationen om att egenskaperna som lyfts fram i dessa böcker eller skildras i teckningarna är så förfärliga att de utgör en kränkning är den enda allvarliga kränkning som har skett. 

Tillhör man en av de kränkbara grupperna får man däremot överdriva eller stilisera egenskaper - till exempel sitt eget utseende. Hade Jan Lööf tillhört en kränkbar minoritet skulle han haft större frihet att överdriva särdrag i sina teckningar. En kränkning kan bara utföras av en överordnad och bara drabba en underordnad.

Jag tror dock att vi alla - oavsett om vi tillhör en kränkbar minoritet eller inte - tjänar på att inte överdriva känslan av kränkthet. Annars riskerar vi att med tiden få en ganska smal korridor med tillåten litteratur - en kulturell utarmning. Om vi känner oss kränkta så är vi förstås kränkta - punkt slut. Men om vi kan leva med att en barnbok från 1966 ser ut som en barnbok från 1966 så tycker jag att vi ska göra det och inte ropa på censur. Låt inte kränkthetsindustrin göra sig till taleshen för vanliga medborgare - som nog inte är så lättkränkta som somliga vill insinuera.

Kommentarer