Jakten på marginaler och marginalväljare
Marginalväljarteoremet talar för att politiker som vill bli återvalda bör rikta in sig på de väljare som avgör balansen mellan de politiska partierna. I ett tvåpartisystem, som det svenska politiska systemet i dag i realiteten är, innebär det att politiker för att vinna val bör satsa på mittenväljarna.
Nåväl, hur definieras då en mittenväljare? Traditionellt har låginkomsttagare röstat vänster, medan höginkomsttagare har röstat borgerligt. I någon mån finns väl detta mönster kvar, så strategin att inrikta sig på mittenväljarna är nog fortfarande gångbar.
Det i svensk politik kanske mest intressanta exemplet på medianväljarstrategin var socialdemokraternas förslag om maxtaxa på dagis inför valet 1998. Den grupp som stod i fokus var tjänstemän, som utnyttjar dagis betydligt mer än arbetare. På köpet fick regeringen en ökning av arbetsutbudet i och med att föräldrar som utnyttjar dagis även tenderar att arbeta och betala skatt, vilket ger staten klirr i kassan.
Inför valet 2006 skulle reptricket göras om. Genom att höja taket i sjukförsäkringen skulle medelinkomsttagare med 24500 – 32000 i månadsinkomst lockas över till det stora arbetarpartiet. Men något gick snett. Utanförskapet blev valets största fråga och förändring blev temat för valrörelsen. Trots att ekonomin var i hyggligt gott skick.
Väljarna röstade för en gångs skull på politiska visioner, snarare än plånboksfrågor. Ja, jag vet att det finns statsvetare som hävdar att politiska visioner alltid är ett viktigt inslag i politiken och jag kan till viss del hålla med om det. Men samtidigt är det svårt att bortse från plånboksfrågornas betydelse.
Men alla åtgärder som minskar utanförskapet är inte populära och i synnerhet inte sådana som påverkar mittenväljarna. Att ta hänsyn till tilläggsförsäkringar vid utbetalningen av förlängd sjukpenning är något som påverkar medelinkomsttagare mer än låginkomsttagare. Trots den massiva kritiken; ett av de få fackförbund som har någon tilläggsförsäkring som ger mer än 75 procents ersättning efter ett års sjukskrivning är Finansförbundet.
Sänkningarna av A-kassan och införandet av jobbavdraget har ungefär samma fördelningspolitiska profil, så förändringen av A-kassan tar till viss del ut jobbavdraget. Dock är jobbavdraget volymmässigt betydligt större. Sänkningen av fastighetsskatten och förmögenhetsskatten gynnar förstås medelinkomsttagare, som ofta har dyra hus, i större utsträckning än låginkomsttagare. Men jobbskatteavdraget är, även om man tar hänsyn till förändringarna i A-kassan, avsevärt större, samtidigt som stora delar av sänkningen av fastighetsskatten finansieras inom boendesektorn.
Även de sociala reformer som inom kort kommer att genomföras har fokus mer på låginkomsttagare än på medelinkomsttagare. Ett exempel är den stora tandvårdsreformen på tre miljarder per år, som i huvudsak gynnar personer med stora tandvårdsbehov. Med all sannolikhet finns stora grupper låginkomsttagare bland de personer som i dag inte har råd att laga sina tänder. Äldreomsorgen får drygt två miljarder per år i stimulansbidrag, även detta resurser som till stor del gynnar låginkomsttagare. Satsningarna på psykvård och förbättrad socialtjänst kommer även dessa i huvudsak låginkomsttagare till del. Och det förslag som socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson i går presenterade i en intervju i DN (se nedan) hör också till kategorin som i stor utsträckning är förmånliga för personer med låg inkomst.
Nyfriskjobben är den mest kraftfulla generella arbetsmarknadsåtgärden någonsin och ger i praktiken arbetsgivare som anställer långtidssjuka en rejäl subvention. Det normala är ju annars att man betalar skatt på att anställa människor. Men i kombination med jobbskatteavdraget utplånas i stort sett alla skattekilar. Och åtgärden riktar sig sannerligen inte till höginkomsttagare.
Socialdemokraterna satsar på medelinkomsttagarna och struntar i hur ekonomin fungerar, medan alliansen gör tvärtom. Ironiskt nog kanske det kommer att visa sig att det är de personer som inte röstade på Alliansregeringen som gynnas allra mest ekonomiskt av den politik som förs.
Men de flesta journalister tillhör i dag medelklassen, vilket kanske förklarar att fokus ligger mer på frågor som påverkar medelklassen snarare än låginkomsttagare och arbetare. Många verkar också ha samma perspektiv som medelklassväljaren; det som är bra för mig är bra för samhället.
Så behöver dock inte vara fallet. Ekonomi är inte bara en fråga om hur man fördelar resurserna, utan också om hur man skapar resurser. Och där lär allianspolitiken visa sig överlägsen det socialistiska alternativet. Trots allt, inte ens marginalväljarna kan få sin beskärda del om inte någon arbetar ihop pengarna.
Kommentarer