Inte så dum idé - egentligen
Lotta Gröning tycker att man ska bygga upp lokala försäkringskassor. Och jag är inte helt säker på att det är en dum idé. I Europa finns i grunden två olika socialförsäkringssystem; den brittiska Beveridgemodellen och den tyska Bismarckmodellen.
Sverige har i allt väsentligt en Beveridgemodell. Det finns dock inslag av Bismarcktänkande; landstingen är ett sådant exempel. Och de gamla försäkringskassorna var nog ursprungligen Bismarckkonstruktioner. Med tiden har de dock förlorat sitt budgetansvar, vilket i sin tur lett till en gradvis centralisering.
Att försäkringskassorna slogs ihop till en myndighet 2005 var därför helt naturligt. Det går inte att långsiktigt fördela kostnadsansvaret och det politiska ansvaret på två olika nivåer. Resultatet kan bara blir katastrof. Kostnadskontrollen i den svenska sjukförsäkringen var mot slutet av 1990-talet i stort sett obefintlig.
Men även om man inte bör gå tillbaka till modellen under sent 90-tal skulle det vara möjligt att stöpa om hela socialförsäkringen till en renodlad Bismarckmodell. Många länder med denna typ av försäkringssystem, exempelvis Tyskland, lyckas faktiskt ganska bra med kostnadskontrollen.
Helt okomplicerad skulle övergången dock inte vara. Det krävs komplicerade utjämningssystem och korrigeringar av samma typ som vi i dag har i det kommunala utjämningssystemet.
Intressant nog är arbetslöshetsförsäkringen redan i dag en Bismarckförsäkring; med en ganska hög grad av avgiftsfinansiering. Faktum är att alliansens reformer av arbetslöshetsförsäkringen har förstärkt skillnaderna mellan sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.
Vi håller med andra ord på att få ett slags blandmodell; sjukförsäkringen som en renodlad Beveridgelösning och arbetslöshetsförsäkringen som en renodlad Bismarcklösning.
Kommentarer