Den fjärde juli 2005, mitt under Almedalsveckan, skrev de fyra ledamöterna i Allians för Sveriges välfärdsgrupp på DN-debatt om den bristande tillgängligheten i svensk hälso- och sjukvård.
"Stor enkätundersökning i åtta västländer avslöjar brister i välfärden.. I en intervjuenkät av Demoskop med 8 000 tillfrågade i åtta länder med ungefär samma välfärdsnivå hamnar svensk sjukvård sist på samtliga undersökta områden. I Sverige måste 27 procent av patienterna vänta mer än en vecka på att få träffa en läkare. I Danmark är motsvarande siffra 11 procent. Andelen patienter som inte fått tillfredsställande vård är i Sverige 12 procent mot bara 2 procent i Tyskland. Omräknat i antal vårdsökande blev 500 000 svenskar utan bot eller lindring jämfört med 85 000 i Tyskland."
Mot bakgrund av dessa siffror väcktes småningom tanken på fritt vårdval, det vill säga att patienterna ska ges lagfäst rätt att välja vårdgivare i primärvården och att det ska råda etableringsfrihet för vårdgivarna.
Emellertid gavs landstingen stor utrymme för att själva utforma vårdvalet. I dag finns därför en rad olika vårdvalsmodeller med delvis olika inriktning. Gemensamt för vårdvalsmodellerna är dock att resurserna följer patienternas val av vårdgivare.
Vårdval Stockholm är en av de vårdvalsmodeller som redan är etablerade. I Stockholm har man valt att göra en relativt stor andel av ersättningen rörlig. Just detta val har kritiserats från olika håll, bland annat därför att det anses främja kortare besök.
Alla sätt att ersätta vårdgivare får konsekvenser. Lägger man en stor andel rörlig ersättning kan tillgängligheten stimuleras, kanske delvis på bekostnad av innehållet i besöken. Vad man inte får glömma är dock det som undersökningen av Demoskop visade; att Sverige sedan många år har haft den sämsta vårdtillgängligheten i Europa.
Och det kan till stor del förklaras med de ersättningsmodeller som varit brukliga i vårt land. I länder som Tyskland och Frankrike är exempelvis ersättningen till vårdgivare i primärvården till hundra procent rörlig. Som en jämförelse; i Stockholmsmodellen utgör den rörliga delen kanske 60 procent av den totala ersättningen.
Det som särskiljer Sverige är alltså frånvaron av stimulanser för att ta emot fler patienter. I resten av Europa är det mycket ovanligt att läkare i primärvården får en fast månadslön, oavsett vad som utförs.
Diskussionen om Vårdval Stockholm kommer att fortsätta. Man får dock inte glömma att tillgänglighet också är en vårdkvalitetsfråga. Och med tanke på att Sverige generellt sett har haft en sämre tillgänglighet i primärvården än andra länder tycker jag inte det är så konstigt att vissa landsting väljer att utforma sina vårdvalssystem på ett sätt som förbättrar just denna aspekt av sjukvården.
Kommentarer