Den hälsosamme ekonomisten

Inte bara Putin

Det svenska samhällets syn på ukrainakrisen präglas av en del missförstånd. Det första och allvarligaste missförståndet är att ryssarna egentligen är för pressfrihet och demokrati. Tesen är att Vladimir Putin på något sätt förvridit ryssarnas världsbild - med hjälp av propaganda och sociala förmåner.

Detta gör oss ständigt förvånade över de aggressiva insatser som Putin gör - i och utanför landet. Det måste vara valfusk som gör att han kan sitta kvar.

Och, ja. Valfusk förekommer säkert. Men vi får nog acceptera att även ryssarna har en del i allt det här. Det är inte bara Putin.

För att förstå vad som pågår kan vi gå tillbaka hundra år i vår egen historia. Vi kommer då till 1914. Borggårdstalet.

I talet gjorde kungen klart att han ville ha en förlängd militär grundutbildning, en fråga som statsminister Karl Staaff ville skjuta på till efter andrakammarvalet 1914. Talets formuleringar om "Min armé" antydde att dessa krav inte var förhandlingsbara, oavsett regeringens synpunkter och att monarken gjorde anspråk på att betraktas som krigsmaktens egentlige chef. Denna diskrepans mellan kungens inställning och hans regerings åsikter och position ledde inom några dagar till en konstitutionell kris, borggårdskrisen.

Tänk tanken att Carl XVI Gustav om någon vecka håller ett tal som antyder att han vill köra över regeringen i fråga om försvaret och påpekar att det faktiskt är han som bestämmer över försvaret - inte försvarsministern eller regeringen.

Sverige var vid denna tidpunkt nätt och jämt en demokrati. Det intressanta med talet är dock betydelsen av nationen som argument. Nationens intressen var något som stod över demokratin - den som hotar nationen eller begår majestätsbrott riskerar dödsstraff eller livstids straffarbete. Att smäda konungen var förenat med livsfara.

Lite på samma sätt tror jag vi måste se Vladimir Putins position i det ryska samhället. Nationen i första hand, demokratin i andra. Majestätsbrottet avskaffades inte förrän 1948 i Sverige och det är först under de senaste 70 åren som svenskar någorlunda ostraffat har kunnat smäda kungen eller kyrkan. Det har i alla fall varit förenat med starka sociala sanktioner att gå emot makten.

Precis som terrorgruppen ISIS hämtar sin styrka ur värderingar som ligger åtminstone tusen år före dagens svenska, hämtar Putin sin makt ur värderingar som ligger något hundratal år före dagens. Putin är omodern, men inte fullt så omodern som ISIS. Ännu så länge pågår det inte stening på Röda Torget och Kreml verkar skämmas en aning när man avrättar den ledande oppositionspolitikern. Man vill i alla fall inte ta på sig ansvaret. 

Det hindrar inte att många ryssar tycker det var helt rätt av Vladimir Putin att undanröja hotet. Att utmana Putin är något som liknar ett majestätsbrott och den skyldige förtjänar ett hårt straff. Det finns också moderna ryssar som delar våra värderingar och som skäms för skurkstatsstämpeln som Ryssland fått här i väst. Det är också dessa ryssar vi träffar när vi åker på konferens eller besöker Moskva - det kan ge oss en skev bild av värderingarna hos ryssen i gemen.

Om vi antränger oss kan vi trots allt förstå ryssarna. År 1914 var inte så länge sedan och vi kan relatera till den utveckling som skett i vårt land sedan förra sekelskiftet. Då är det betydligt svårare att förstå rörelser som ISIS, eftersom vi för att göra det måste sätta oss in i hur det kan ha varit att leva på medeltiden - en tid då straffskalan började med tumskruvar och slutade med rådbråkning.

Det kanske allra mest fascinerande är att det finns ungdomar med utländsk bakgrund, från medelklassfamiljer, som önskar sig tillbaka till medeltiden. Det visar att de primitiva samhällena ännu attraherar oss. Tolerans och öppenhet är inte naturliga mänskliga attribut - inte för alla - och många längtar tillbaka till medeltidens tydliga hierarkier, där makthavare inte blev ifrågasatta och där argument inte besvarades med motargument.

Förmodligen beror det på att unga människor ofta har svårt för att att förstå hur de ska agera för att passa in i samhället. Vi som är lite äldre förstår att det man får säga inte nödvändigtvis är det man bör säga. Yttrandefrihet innebär rätten att säga förskräckliga saker - inte skyldigheten att anställa eller umgås med personer som tycker förskräckliga saker.

När man som ung - och kanske från en annan kultur - ger uttryck för värderingar som inte passar det svenska samhället förväntar man sig respons. Det räcker med ett "... jag håller inte med dig" eller "... det där är inte sant". Att säga till är att göra dessa personer en tjänst.

"Vi tycker inte så på den här arbetsplatsen. Du har din lagliga rätt att säga att förintelsen inte har ägt rum, men ingen kommer att betrakta detta som någon annat än som ett bevis på att du är en knäppgök."

Det kan tyckas hårt, men är det enda sättet att hantera brister i utbildningen. Därför är det så beklagligt att det första mötet med det svenska samhället ofta är tystnad. Som när lärarkandidaten på skolan Kärnan blir tillrättavisad av rektorn för att hen påtalat att förintelsen ägt rum.

"Du förstår, dom har inte läst samma historieböcker ..."

Nästa gång blir svaret tystnad från läraren. "Ja, det är ju din syn ..." Och eleven går vidare, fullt förvissad om att det går att få ett bra jobb och fungera i den svenska samhället - trots att man är öppen antisemit och förintelseförnekare. Vilket förstås inte går, du blir icke-önskvärd i de flesta mer kvalificerade yrken och ingen kommer att förklara för dig varför.

Den här bristen på tydlighet är inte den enda faktorn som förklarar varför ungdomar med utomeuropeisk bakgrund hamnar utanför eller söker sig till jihadistgrupper med medeltida värderingar. Men det är en faktor som vi måste ta tag i. Om vi bara kan förmå oss själva förstå att inte alla människor i världen har svenska värderingar. Någon måste ta sig tid att förklara att Sverige är ett tolerant samhälle - så tolerant att vi inte ens tolererar intolerans.

Kommentarer