Inte bara en politisk fråga
Många framstående nationalekonomer som i grunden såg på europrojektet med viss skepsis, men som inte ville mäla sig ur gemenskapen på ja-sidan (där pengarna alltid funnits), har funnit tröst i argumentet att EMU i huvudsak är ett politiskt projekt.
Med detta menar ekonomerna att det inte finns tillräckligt omfattande forskning för att antingen säga att en valutaunion i Europa drastiskt skulle öka handeln eller för att säkert konstatera att den skulle leda till högre arbetslöshet. Och så är det förstås. En skapelse av det slag som EMU är har världen aldrig tidigare skådat (och lär troligen aldrig mer få se igen - med tanke på resultatet). Därför var det svårt att på förhand säga exakt vad som skulle hända när unionen förverkligades.
Det vore dock fel att säga att akademiska nationalekonomer aldrig varnade för euron. Milton Friedman uttryckte sig exempelvis på följande sätt i en intervju för Radio Australia år 1998:
"Suppose things go badly and Italy is in trouble, how does Italy get out of the Euro system? It no longer has a lira after whatever it is – 2000 or 2001 – so it’s a very big gamble. I wish the Euro area well; it will be in the self-interest of Australia and the United States that the Euro area be successful. But I’m very much concerned that there’s a lot of uncertainty in prospect.
Perhaps they will be lucky. It may be that events, as they turn out in the next 10 or 20 years, will be common to all the countries; there will be no shocks, no economic developments that affect the different parts of the Euro area asymmetrically. In that case, they’ll get along fine and perhaps the separate countries will gradually loosen up their arrangements, get rid of some of their restrictions and open up so that they’re more adaptable, more flexible.
On the other hand, the more likely possibility is that there will be asymmetric shocks hitting the different countries. That will mean that the only adjustment mechanism they have to meet that with is fiscal and unemployment: pressure on wages, pressure on prices. They have no way out. With a currency board, there is always the ultimate alternative that you can break the currency board. Hong Kong can dismantle its currency board tomorrow if it wants to. It doesn’t want to and I don’t think it will. But it could. But with the Euro, there is no escape mechanism."
Det intressanta är att Friedman talar om risker. Det finns en hög sannolikhet för att allt går åt h-e, men det behöver inte göra det. Vi vet nämligen inte vad som kommer att hända.
Det som slår mig är att just detta perspektiv var ovanligt i Sverige under EMU-debatten. Våra akademiska ekonomer (med några undantag) talade mest om eventuella handelseffekter och väldigt lite om de potentiella risker som projektet var förenat med.
I dag ter sig 2003 års EMU-debatt lätt surrealistisk. Vad betyder några procentenheters ökad handel sett i perspektivet att halva Europa har fastnat i massarbetslöshet? Vad betyder det att man slipper växla pengar när man åker på semester sett i perspektivet av att Grekland, Irland, Portugal (och snart Italien och Spanien) är helt avstängda från de internationella kreditmarknaderna? Hur viktigt är det att sitta med på eurogruppens möten om kostnaden är att man måste vara med och betala för Greklands ansvarslöshet?
En majoritet av nationalekonomerna i Sverige, och i resten av världen, var förvisso skeptiska till euron. Men tog de sitt ansvar genom att varna för projektet? Trots allt, vanligt folk vet väldigt lite om hur destruktiv penningpolitiken kan vara när den hanteras felaktigt. När nationalekonomerna lämnar walk-over och säger att euron i huvudsak är ett politiskt projekt menar jag att de abdikerar från sin väktarroll i ekonomiska frågor.
Men det är först när jag läser intervjun med Milton Friedman som jag inser vad som gick snett. Felet som vi nationalekonomer begick var att bara berätta att vi inte visste vad som skulle hända. Vi skulle inte ha stannat där. Vi skulle också ha förklarat att det faktum att vi inte vet vad som kommer att hända inte nödvändigtvis innebär att inget kommer att hända.
Vi skulle ha förklarat att penningpolitiken är grundbulten i våra ekonomiska system och att felaktig penningpolitik kan förklara många av de krig och oroligheter som världen genomlevt intill våra dagar. Vi skulle kort sagt ha avrått politikerna från att pilla på knappar vars funktion de inte begriper.
Kommentarer