Ḿinimilöner behövs inte med generella trygghetssystem
Lyssnar på Godmorgon Världen och tar del av panelens diskussion om minimilöner. Hur gör man det möjligt för fler att få plats på arbetsmarknaden?
Lösningen på den gordiska knuten är att man inte tänker i de banorna alls. Full sysselsättning är bara ett mål om man på förhand definierat hur människor bör leva sina liv. Om normen är heltidsarbete för alla kommer det alltid att finnas människor som bryter mot normen. Om inte annat för att de är föräldralediga eller sjukskrivna eller något annat.
Sätter vi fokus på konsumtionen i stället för produktionen blir det enklare. Vilken levnadsstandard bör staten garantera? Ska staten ha synpunkter på hur människor lever sina liv och försöka styra livet i rätt riktning?
Att staten ska kunna ingripa vid psykisk sjukdom, kriminalitet och vid svåra missbrukssituationer är allmänt accepterat. Tyvärr har staten i dag betydligt högre ambitioner än så. Den vill ingripa om föräldrar inte delar föräldraledigheten lika, om kvoten mellan olika samhällsgrupper inte är "rätt" eller om individer inte har godtagbara skäl för att inte arbeta.
Det sista är den mest kontroversiella frågan, som delar både vänster och höger i två falanger. Det handlar i grunden om diskussionen mellan anhängare av selektiva respektive generella välfärssystem. Mest selektiva är socialbidragen, mest generellt är en allmän basinkomst. De flesta andra system ligger någonstans däremellan.
Ofta hör man argumentet att den som är arbetsoförmögen har rätt till högre inkomst än den som bara latar sig. Men om det vore så, varför är ersättningen som lägst för de som sedan födseln har permanent nedsatt arbetsförmåga? Vore detta i så fall inte en grupp som skulle garanteras högre inkomst än de som lever på försörjningsstöd?
Sanningen är att våra trygghetssystem inte erbjuder ersättning baserat på behov, utan ersättning baserad på tidigare inkomstnivå. Har man varit inne på arbetsmarknaden någon gång under livet är ersättningen inkomstbaserad. Har man inte varit det ligger ersättningen på grundnivån.
Detta förhållande gör att behovsargumentet faller. Våra trygghetssystem är inte uppbyggda för att ge ersättning efter behov och det är därför lätt att moraliskt motivera en övergång till ett basinkomstsystem. Detta särskilt som grundersättningsnivåerna i dag inte ligger högre än vad ersättningarna i ett basinkomstsystem eller ett system för negativ inkomstskatt skulle kunna göra.
Diskussionen om minimilöner kommer att fortsätta, eftersom våra trygghetssystem inte är anpassade till ett öppet samhälle där vi förutsätter att människor lever sina liv som de själva vill - utan interventioner av moraliserande institutioner som Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Staten kan behöva gripa in, men ingreppen bör begränsas till situationer då enskilda far illa. Ingrepp bör inte göras bara för att enskilda väljer att leva ett liv som inte gillas av staten.
Det är dags att myndigförklara medborgarna, och jag tror inte att vi kommer vidare i diskussionen om vi inte sätter ner foten i frågan om generell eller selektiv välfärd. Jag vet i alla fall på vilken sida jag står.
Kommentarer