Den hälsosamme ekonomisten

Ingen talar om problemen

Sverige är ett lite konstigt land. Oavsett om man är för eller emot migration finns det en tendens att bortse från att vissa problem kan vara kulturellt betingade. Men det finns bara två möjliga ställningstaganden - antingen är den etniska gruppen problemet eller också finns det inget problem. Den som försöker sig på en mellanposition - att vissa problem är större i vissa grupper och att man därför bör konfrontera företrädare för dessa grupper med problemen - riskerar att angripas från båda håll.

Av migrationsmotståndarna därför att man inte förstår att problemen är närmast medfödda och omöjliga att hantera. Av migrationsvännerna därför att man pekar ut grupper - vilket är detsamma som rasism.

Det finns gott om exempel på länder som under en ganska kort tidsperiod förändrats från att vara hierarkiska och introverta till att bli öppna och liberala. Japan har i dag en extremt låg brottslighet och en av världens starkaste ekonomier. Vägen från hierarkiska strukturer till nationalism till ett slags laid back kapitalism har tagit kanske 100 år, men visar ändå att det inte är ödesbestämt att ett folk är på ett visst sätt.

Förändringen skedde dock under ett ganska stort tryck - från framför allt USA. Ändå kan ingen säga att Japan i dag är som USA. Däremot ledde det yttre trycket till att de nationella särdragen tog sig andra uttryck. Hierarkierna, disciplinen och det sociala trycket finns kvar - men allt kanaliseras på nya sätt.

På samma sätt kan det vara med etniska minoriteter. Om en etnisk minoritet begår brott i större utsträckning än befolkningen i stort är detta ett problem som måste hanteras. Och man måste våga prata om problemen öppet, även om minoritetens företrädare helst inte vill göra det. Man måste våga sätta tryck på minoriteter och kräva bättring - om orsaken till problemen finns i gruppens kultur.

Man måste också kunna skilja mellan sådant som är kulturellt betingat och sådant som inte är det. Att andra generationens invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken är inte nödvändigtvis kulturellt betingat - det kan vara ett resultat av att den första generationen hamnat i utanförskap, möjligen på grund av kulturella faktorer.

Alla som pratar om problem i etniska grupper gör det inte för att de är nationalister. En del gör det för att de anser att problemen är problemet - inte den etniska gruppen. När Kajsa Dovstad skrev om "Jimmy Moment" i Göteborgs-Posten var det ingen som tolkade artikeln på det sätt som jag tror den var tänkt. Migrationsmotståndarna blev förolämpade, då de tyckte att hon reducerade högst allvarliga etniskt betingade problem till en fråga om mattillgång. Migrationsvännerna trodde att hon ville stryka främlingsfientligheten medhårs.

Det hon egentligen ville säga är att medborgarna ser problem i vardagen som de kopplar till migrationen. Vissa är sådana som folk rimligen bör välja sig vid, annat är sådant som vi inte kan acceptera bara därför att det råkar vara en minoritet som förknippas med problemet.

I det första fallet bör vi normala och sansade människor säga som det är - att det inte är något problem. Men i det andra fallet bör vi erkänna att det *är* ett. Vi måste också kunna diskutera om det är etniskt betingat eller inte.

Man måste nog vara uppväxt utanför Sverige för att se hur svensk debatt om migration är. Amerikanen Tim Pool från Chicago besökte Sverige för att skildra de etniska konflikterna efter migrationsvågen. Chockad reste han hem, för att aldrig våga sig hit igen. Inte på grund av våldet, utan det obehagliga debattklimatet.

Kanske finns det hopp. Nyamko Sabuni blev enhälligt vald som partiledare för Liberalerna på en känsla av att hon inte valt sida, utan försöker lyfta problem för problemens skull. Känslan är att hon - till skillnad från många andra - inte försöker använda fakta som vapen i en polariserad konflikt. Hon har en åsikt i ett hav av PR-strategier och låsta positioner.

Det är tufft att vara normal i ett onormalt debattklimat. Det har Kajsa Dovstad, Nyamko Sabuni och Tim Pool alla fått erfara. Skådespelaren Kjell Bergkvist vill bojkotta Göteborgs-Posten för att ledarsidan uttrycker åsikter om tillgången till svensk mat i närlivsbutiker. Fackklubben på tidningen tycker att synpunkter på fermenterade grönsaker är ett arbetsmiljöproblem - de blir kränkta. Tydligare tecken än så på att vi lever i ett dagissamhälle får man leta efter.

Kommentarer