Den hälsosamme ekonomisten

Ingen tackar framsynta politiker

En uppsats som är accepterad för publicering i tidskriften Science ger en bild av vilka icke-medicinska interventioner som fungerar vid bekämpning av Covid-19. Icke-medicinska interventioner är ett samlingsnamn för det somliga kallar lockdown. Men under beteckningen "lockdown" ryms många olika åtgärder - den enda egentliga lockdown som har prövats är de länder som begränsat enskildas möjligheter att röra sig fritt.

Några av de andra åtgärder som prövats är:

1) Begränsningar av offentliga sammankomster.

2) Restriktioner för kommersiella verksamheter som leder till att främlingar möts (affärer, restauranger, barer).

3) Distansundervisning i skolor och på universitet.

Diskussionen om dessa ickemedicinska åtgärder för att begränsa smittan är ofta onyanserad och polariserad. Det är exempelvis stor skillnad mellan att låsa in enskilda individer i sina bostäder eller införa besöksförbud på särskilda boenden jämfört med att genomföra någon av de ovanstående - och betydligt vanligare - åtgärderna.

Naturligtvis har även dessa åtgärder ekonomiska konsekvenser. Men studerar vi hur olika länder klarat sig i pandemin ser vi att de länder som klarat sig bäst är de som tagit till tillräckligt snabba och kraftfulla åtgärder för att bromsa smittspridningen och ta ner R-värdet under 1,0.

Studien - Brauner m fl (2020) - visar att de tre instrumenten ovan är tillräckliga för att ta ner ett R-värde på upp till 3,3 under 1,0 och helt stoppa spridningen av viruset. Det innebär att i stort sett alla allvarliga utbrott i USA, Storbritannien och EU skulle ha kunnat hanteras med olika kombinationer av dessa restriktioner.

Det finns några undantag. Utbrottet i New York City hade ursprungligen ett R-tal på drygt 6,0 och hade antagligen inte kunnat stoppas. Man kan även diskutera om London, Madrid, Paris och några andra tätbefolkade områden haft alltför höga R-tal för att i längden hålla nere spridningen. Men även i dessa fall kan det vara en bra idé att fördröja processen och att platta ut kurvan.

Allra effektivast är interventionerna i glesbefolkade länder som de nordiska. Sverige, Norge, Finland och Danmark skulle alla ha kunnat hålla nere antalet fall på en låg nivå med ganska begränsade interventioner.

Så blev det inte som bekant. Både Sverige och Danmark intervenerade för sent. Sverige både i våras och nu under hösten, Danmark bara under hösten. Norge och Finland har däremot lyckats hålla interventionerna på en tillräcklig nivå för att nästan helt ducka epidemin.

Så här i efterhand är det förstås lättare att se var de olika länderna gick fel. Oftast handlar det inte om att man agerade för lite, utan om att man agerade för sent. Nästan alla länder har vid en eller annan tidpunkt uppnått den nivå på åtgärder som leder till att viruset slutar sprida sig. Problemet är att de i regel agerat ett par veckor för sent och därför fått många dödsfall och hög belastning på sjukvården.

Det vore möjligt att gå tillbaka och göra kontrafaktiska analyser där ländernas åtgärder verkligen genomförs när de är optimala. Genom att flytta åtgärderna i tid hade det varit möjligt att undvika många problem. Problemet är att politkerna i regel agerar först när allmänheten upplever att viruset orsakar problem - inte när de optimalt sett bör agera för att viruset inte ska orsaka problem. I fallet Sverige är det tydligt att det är bilden av verkligheten som drivit fram åtgärder. Man har sällan agerat proaktivt för att ligga före kurvan.

Även om detta är mest uppenbart för Sverige och Storbritannien, som väntade väldigt länge med att vidta åtgärder, gäller det i ett eller annat skede för de flesta länder. Att Norge och Finland klarat sig bra beror inte bara på att de agerade snabbt, utan också på att de inte behövde genomföra de mest ingripande åtgärderna. Befolkningstätheten i dessa länder är ju till och med lägre än i Sverige.

Kunskap om hur ickemedicinska interventioner fungerar kan ge politikerna större självförtroende så att de vågar agera när det är optimalt. Problemet är att de sällan har någon glädje av att vara framsynta, eftersom det ofta är svårt att bevisa att det var politikernas framsynthet som ledde till att epidemin kunde undvikas.

Snarare är det troligt att debatten i efterhand kommer att präglas av ifrågasättanden av politikernas interventioner - för det kom ju aldrig någon epidemi. Ingen kommer att tacka beslutsfattarna för att de gjorde det som behövdes för att stoppa viruset - så fungerar inte den offentliga debatten.

Det blir lite som med svininfluensan - ingen tackade politikerna för att de agerade snabbt och vaccinerade hela befolkningen. Viruset visade sig vara betydligt ofarligare än man befarat. Ingen tänker på att utfallet mycket väl kunde ha blivit ett annat - svininfluensan skulle ha kunnat bli en uppföljare till Spanska sjukan. Och då hade det snabba agerandet räddat miljoner liv. Fokus hamnade i stället på det olyckliga som hände - att ett antal svenskar drabbades av narkolepsi på grund av en tillsats i vaccinet.

Kommentarer