Den hälsosamme ekonomisten

Ingen förväntade sig den spanska inkvisitionen

På Gran Canaria, där jag brukar tillbringa jularna, ser man ofta små fiskebåtar längs kusten. Eftersom vågorna kan vara höga lär det gunga rejält. I ena sekunden befinner sig båten på en vågtopp och i nästa sekund i en vågdal. Och eftersom omvärlden förändras så snabbt och påtagligt tänkte jag att man skulle kunna ta fiskarnas subjektiva verklighet som utgångspunkt för en diskussion om världens beskaffenhet.

Eftersom man inte har så mycket att förhålla sig till där ute på Atlanten kan det vara svårt att veta om man själv och båten råkar befinna sig på en vågtopp - eller om det bara är så att vattnet helt plötsligt sjunkit några meter. För fiskaren är det egentligen rätt ointressant - det som har betydelse är att båtens relation till havsytan har förändrats. Båten kan antingen vara ovanför den genomsnittliga havsytan eller under densamma.

När man som turist står på stranden är det givetvis svårt att veta om en enskild båt befinner sig ovanför havsnivån eller under densamma. Det vi ser är att havsytan ligger där havsytan alltid har befunnit sig och - med undantag för tidvattnet - är den vertikala positionen för båtarna ute på havet helt okänd.

Tekniken går emellertid framåt. Till och med i Spanien finns numera 4G och vi kan tänka oss att en av fiskarna tar med sig en 3D-kamera för att streama upplevelserna på båten till omgivningen. Genom att sätta på sig ett VR-headset kan turisterna på stranden då följa utvecklingen ur fiskarens perspektiv. Som early adopter tycker jag det kan vara intressant att följa livet för Gran Canarias fiskare och jag sätter på mig mitt headset och kopplar upp mig på fiskarens 4G-stream.

Informationen som strömmar från fiskarens båt till mitt headset förändrar min verklighet. Helt plötsligt upptäcker jag att havsnivån har sjunkit flera meter och jag ser - precis som fiskaren - att relationen mellan havsnivån och mig själv har förändrats så att havet är flera meter under mina fötter.

Om vi antar att havsvågen som båten befinner sig på är den enda våg som finns i universum har jag och fiskaren etablerat något som i kvantfysiken kallas "entanglement". Det jag upplever är i hyfsat stor utsträckning detsamma som fiskaren upplever. Informationen som förs över till mitt VR-headset räcker för att synkronisera fiskarens värld med min egen.

Nu är det givetvis en väldigt torftig värld - där det enda som man kan säga om världen är huruvida man själv befinner sig över eller under havsnivån. Det är som om hela världen bestod av endast en elementarpartikel - eller våg om man nu så vill - och att världen därför på ett komplett sätt kan beskrivas med fiskarens (och numera även min egen upplevda) position i förhållande till havsnivån.

Det verkliga världen är betydligt mer komplicerad, med lika många vågor som det finns elementarpartiklar - alltså fotoner, elektroner, protoner och så vidare. Somliga av dessa vågor är precis som båten koordinerade. Skrovet på båten håller (förhoppningvis) ihop och gör att båten och fiskaren rör sig som en enhet. Partiklarna i båten är med andra ord "entangled", alltså sammanbunda som med ett osynligt kitt.

Stora föremål - som båtar - beter sig väldigt sällan som vågor och de intar därför en bestämd plats i rummet. Skälet är att vi som åskådare direkt eller indirekt har en relation till alla fysiska föremål. Även om vi cyklar i 30 km/h är vår egen position i förhållande till cykelsadeln konstant. Delarna av vågrörelsen har en oföränderlig inbördes relation.

Att världen ibland beter sig som materia är alltså bara en manifestation av att vi befinner oss inne i vågen. För en objektiv betraktare, utanför vårt universum, är allting vågor och alltså genuint obestämt. Allting existerar samtidigt - eller inte. Allt handlar om var vi står när vi observerar världen. Att tala om en värld som existerar utan observatörer blir meningslöst, eftersom förutsättningen för att världen ska upplevas är att observatören observerar världen utifrån exakt den plats där hen råkar befinna sig.

Begreppet "befinna sig" - bör jag tillägga - handlar om vilka partiklar som jag är förbunden med, inte var jag befinner mig i det traditionella tredimensionella rummet. Materien är i sig en manifestation av relationen mellan mig som observatör och omvärlden. Den värld som vi upplever finns till därför att vi råkar vara förbundna (entangled) med resten av det materiella vi ser omkring oss.

Egentligen var allt det jag beskriver nu hyfsat uppenbart redan för snart 100 år sedan - när kvantmekaniken såg dagens ljus. Problemet är att det är svårt för en observatör (människan) som är en del av verkligheten att förstå att det finns ett objektivt ingenting som omfattar alla möjliga världar. Vi försöker förstå intet och subjektiviteten genom att tala om ".. många världar tolkningen", en tolkning av kvantfysiken som populariserades av fysikern Hugh Everett. Enligt den tolkningen existerar alla möjliga världar parallellt, och eftersom vi råkar vara förbundna med en viss "gren" kan vi bara uppleva en av alla dessa möjligheter.

I verkligheten är det mycket mer komplicerat än så. Eftersom vågor och partiklar existerar parallellt har världen alltid en dual karaktär, där vissa fenomen har vågkaraktär och andra partikelkaraktär. Själva beskriver vi världen nästan uteslutande i partikeltermer, även om vi tvingas acceptera att vågorna är en del av vår verklighet. Vi hade exempelvis inte kunnat se eller prata i mobiltelefon utan vågor.

Det som gör att vi slutligen tvingas ta vågorna på allvar är att de på ett oväntat sätt kommit in i vårt liv från en annan vinkel. Utvecklingen av kvantdatorer börjar stöka till det för logik och verklighetsuppfattning - områden som vi trodde var fredade från de besvärliga och obestämbara vågorna. Kvantdatorerna löser egentligen inga matematiska problem. Kvantdatorerna gör det bara möjligt för oss att välja mellan olika världar - och vi väljer därför en värld där ett komplicerat matematiskt problem råkar ha en lösning. Dessutom väljer vi mellan olika världar hela tiden, utan att tänka på det. Varje observation av en våg som manifesterar sig i att denna beter sig som en partikel är i sig ett vägval för oss själva - inte primärt för vågen/partikeln.

En av de första paradoxerna inom kvanfysiken som analyseras med kvantdatorer är den som kallas Wigners vän, efter fysikern Eugene Wigner. Det är en utveckling av den mer kända paradoxen Schrödingers katt. Den går ut på att en observatör avgör egenskaper hos en våg/partikel och noterar egenskaperna. Samtidigt observerar en annan observatör observatören. Partikeln som den första observatören observerar befinner sig i ett obestämt tillstånd fram till det att hen mätt vilka egenskaper den har. Det besvärliga - när det gäller vår bild av världen - är att även systemet med en observatör (Wigners vän) kan befinna sig i ett obestämt tillstånd.

Det bör noterar att observatören i det första experimentet där forskare tagit sig an problemet är en annan elementarpartikel. Så här långt tycks resultaten stödja tesen om att även observatörer kan befinna sig i vågtillstånd, trots att de flesta fysiker för oss framstår som högst materiella och konkreta.

Nåväl, kvantdatorerna kommer att stöka till det för oss - eftersom användningen av kvantdatorer förutsätter att vi betraktar världen som en vågrörelse och inte som en konkret materiell plats. Det är lite som när Galileo Galilei tvingades ta tillbaka påståendet om att jorden kretsar kring solen därför att omvärlden vägrade acceptera världen som den var. Ingen kvantfysiker har lyckligtvis ännu blivit utsatt för inkvisitionen, men det bör noteras att det har tagit väldigt lång tid för forskarna och mänskligheten i allmänhet att acceptera implikationerna av teorin. Kvantdatorerna kommer dock tvinga oss att acceptera det oacceptabla - att det vi kallar verkligheten inte existerar annat än som en konsekvens av vår egen position i universum och våra relationer till omvärlden. I någon mening får man se det som katolska kyrkans revansch - att vetenskapen slutligen konstaterat att världen - i den mån den existerar - kretsar kring oss själva.

Kommentarer